Så arg och så ledsen..

Jag förstår inte varför stora arroganta skitar tillåts jobba som läkare! Ska inte det vara ett jobb för dem som vill hjälpa andra människor??

Jag ska inte skriva någon hatroman här ikväll, även om det kokar i mig av ilska, men kort så var det här vad som hände:

När jag var hos borreliaexperten i Augsburg tittade han på min ena hand där jag har konstiga utslag sedan ett år tillbaka. Han trodde att de kommer av borrelian och sa att han tyckte att jag skulle gå till en hudläkare och be att få göra en PCR-undersökning. Det är när man tar ett hudprov och letar efter borrelier där. Vi bestämde även att jag ska passa på att göra ett pricktest hos hudläkaren för att kontrollera om jag är överkänslig mot en viss sorts penicillin inför IV- behandlingen. Jag hade en liten tanke redan då på att det kan bli svårt att få gehör för detta hos en vanlig läkare men gick till min husläkare med informationen och hon skrev mycket motvilligt en remiss till en hudläkare (jag har ju ingen borrelia enligt hennes tester, och sådana prov gör man bara i speciella fall... att en 26 åring är så sjuk att hon inte kan arbeta är tydligen inte speciellt nog...)

Idag var jag hos hudläkaren, en auktoritär äldre man, herr Överläkare minsann. Han tittade på min remiss och på mig med sin myndiga blick och frågade vad jag egentligen gjorde där. Jag förklarade hur det låg till och han kastade en blick på min hand. "Det är exem" sa han. Jag försökte säga att jag aldrig haft exem innan och att borreliaspeciallisten tyckte det såg misstänkt ut och att jag därför gärna ville göra en PCR undersökning. "Det gör man inte", sa han. "Men det är viktigt för mig", försökte jag förklara, och försökte göra en väldigt kortfattade förklaring över situationen. Jag lade även till att jag kan betala provet själv om inte försäkringen betalar (det är väldigt krångliga regler här i Tyskland). Herr Överläkare lyssnade inte, "det gör jag inte", sa han. Jag frågade om de inte kan göra sådana tester på praktiken. Det var klart att man kan men i mitt fall "gör man det inte eftersom jag har exem och han kan se detta eftersom han är hudläkare". När jag ifrågasatte detta slog han händerna i skrivbordet och skrek åt mig att "han är hudläkare och kan bedöma detta, jag har ingen hudborrelia, om jag har borrelia i nervsystemet är det en helt annan sjukdom och då ska jag gå till en annan läkare(????) han förstår inte vad jag gör där.." Han hade en väldigt elak framtoning hela tiden, och lyssnade inte ett ord på vad jag sa. Han behandlade mig som en mindre förstående varelse och jag kände mig så förnedrad och klarade inte att hålla tårarna borta längre. Lyckades ändå med att fråga honom varför det är omöjligt att få göra ett prov som är mycket viktigt för mig och min hälsa om jag själv betalar det när han har reklam på sin vägg om att man kan få ta bort skönhetsfläckar och slipa huden i kosmetiskt syfte mot betalning på hans praktik. Det var inte så populärt, det rök nästan ut öronen av ilska på gubben. (Man ska veta att detta är gamla Östtyskland och här sätter man sig INTE upp mot auktoriteter, det är en stor skillnad mot Sverige faktiskt. Och även i Sverige är det ju inte så populärt att man ifrågasätter vad läkare säger..) Han sa en del elaka saker till och jag grät nog i en timma efteråt. Men jag är glad att jag sa emot honom iallafall.

Nu till min andra anledning att uppsöka honom, den viktigaste egentligen (borreliadiagnosen har jag ju redan). Jag skulle göra pricktest för att kontrollera om jag tål cefalosporin, som kan komma i fråga vid IV-behandlingen. (fick allergireaktion av det en gång när jag hade lunginflammation som barn). Jag hade beställt tid för detta för tre veckor sedan, men det visade sig att vad jag egentligen beställt tid till var att personligen få be läkaren om att få göra ett pricktest...själva testet kan jag få göra efter deras semester om fyra veckor, då har jag redan flyttat härifrån, och förhoppningsvis påbörjat IV-behandlingen. Om jag nu kan det när jag inte vet om jag tål penicillin... Hur kan det vara omöjligt att få göra ett pricktest så att man kan påbörja en behandling så fort som möjligt när man vet att man har en sjukdom?

Men jag är väl ändå så lite värd att jag kan testa lite penicillin, tål jag det så tål jag det, annars får jag väl en allergischock, vad spelar det för roll... Det är ju så det har gått till med all medicin jag fått, testa lite bara, här får du lite antidepressiva, lite epilepsimedcin, lite migräntabletter, nån smärtstillande och kanske nån lugnande (nej tack) bara blanda och svälj. Kommer jag tillbaka och mår dåligt så är jag psykiskt svag. Det kan ju aldrig bero på att jag har en blandning av mediciner som inte passar ihop för ett antal sjukdomar som jag inte har och dessutom ingen medicin mot den sjukdom jag faktiskt har...

Jag är så arg och ledsen men ändå känner jag inte den avgrundslika förtvivlan som jag känt så många gånger förr. Känslan av att ingenting kan hjälpa mig och att mer inte orkar mer. För jag har ju Dr. Gao som ser att jag är sjuk och behandlar mig, jag har hittat läkare som är kunniga om borrelia och jag har en antibiotikabehandling inom räckhåll. Jag har en man som lovar att vi inte ska ge upp, jag har större möjligheter än många andra och jag har en diagnos.

Ändå känner jag mig så vansinnigt nedtryckt och trött, jag känner mig på gränsen till att ge upp, till att bara lägga mig ner och sluta kämpa vidare. Men nej, jag tänker kämpa..