SVT visade igår en intressant dokumentär om borrelia, personligen tycker jag att det allra viktigaste som framkommer är att det finns flera olika uppfattningar om borrelia. Jag hoppas att så många som möjligt av de som idag är där jag var 1999, svårt sjuka efter ett fästingbett, utan svar och utan behandling på grund av negativt prov och för litet rött märke, såg denna dokumentär och insåg att det inte finns någon absolut sanning när det gäller borrelia, att det fortfarande behövs mycket mer forskning och att åsikterna går isär.
Det är sant att svenska myndigheters riktlinjer när det gäller borreliabehandling i stort överensstämmer med dem som finns nationellt i öviga Europa. Jag skriver "i stort" eftersom det finns vissa skillnader och Sverige är bland de länder som rekommenderar kortast och minst aggressiv behandling. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att man i den internationella forskarvärden är någorlunda överrens om att sjukdomen har tre stadier, och de flesta länder tar större hänsyn till detta i sina behandlingsriktlinjer. I Sverige tenderar man till en standardbehandling (med små variationer angående antibiotikasort, styrka och behandlingslängd) oavsett hur länge personen varit sjuk och oavsett hur svåra sympomen är.
Det är också sant att den behandling jag genomgick inte är den som rekommenderas av myndigheter idag. Kanske får vi se en ändring angående detta framöver. Men förhoppningvis kommer den stora förändringen att ske angående hur allvarligt man tar risken för en borreliainfektion redan i ett tidigt skede, då faktiskt behandlingstiden inte behöver vara så väldigt lång. Kan vi få till en förändring här behöver färre personer utsätta sig för den sortens behandling som jag genomgick, och det vore bäst för alla, för patienternas välbefinnande, av ekonomiska skäl och inte minst när det gäller risken för antibiotikaresistens.
Jag är ingen expert på borrelia, jag vet inte vad som är sant och vem som har rätt. Det jag vet är vad som hände mig, det jag vet är hur jag mådde, hur jag mår nu och hur jag tog mig hit. Jag önskar mig mer forskning så att jag kanske en dag kan få säkrare svar.
Jag noterar även att en läkare verkar ha speciellt starka känslor angående borrelia och hur det ska behandlas. Jag har ingen aning om varför, men jag antar att han har någon anledning till att han engagerar sig så mycket i just detta och bidrar till att debatten blir så onödigt hetsk.
Vad som driver dem som är sjuka förstår jag, mår man väldigt dåligt och känner sig hjälplös och inte trodd blir det lätt en hetsk situation. Konstigt vore det annars. Då är det inte lätt att försöka tänka logiskt, jag kände precis så när jag var sjuk, jag kände nästan ett hat när jag tänkte på hur detta, som hade kunnat undvikas, hade tillåtits hända mig. Jag kände ingen förståelse för att de läkare jag träffade när jag blev sjuk efter fästingbettet nog faktiskt hade gjort sitt bästa med den information och de riktlinjer de hade att följa. Jag hade ingen tid eller energi för att känna förståelse för det. Jag kämpade som ett djur för att bli frisk, för att kunna stå på benen. De nästan hatiska känslorna bidrog inte till läkningen. Jag hade dock tur, under min behandling bodde jag utomlands, jag hade familj som stöttade mig, jag hade fått kontakt med flera läkare som hade kunskap om min sjukdom och som jag hade förtroende för. Detta bidrog starkt till att jag lyckades bli frisk igen när jag fick behandling. Medicinen gjorde underverk för mig, men i läkningprocessen inverkar så mycket mer än medicin.
Anledningen till att jag nu inte engagerar mig angående borrelia är att det fortfarande är för nära, det gör fortfarande ont och jag är ännu inte i position att verkligen kunna göra skillnad. Den dag jag är det, då kommer jag att göra det.
Glädjande att se hur SVT faktas programchef besvarar kritiken på ett sakligt och balanserat sätt!
Inlägg
