fredag 10 juli 2009

Artikel från Storbritannien

Flygvärdinna tvingades ge upp sin karriär efter fästingbett.

Jag drar ett streck!

Jag har friskförklarat mig själv! Jag är härmed en frisk människa. Nästan tio års sjukdom tillhör nu historien. Jag är inte längre där! Jag tog mig ur det! Jag fick livet tillbaka, jag tog tillbaka det! Jag gjorde det bannemig! Jag har länge undrat när jag skulle våga kalla mig frisk igen, om jag någonsin skulle våga det. Jag har mått bättre och bättre men lite småkrämpor som påminner om det som var har hela tiden funnits där till och från. De kommer säkert komma igen, men det var faktiskt längesedan nu, som de var så starka att de hindrade mig från att leva ett normalt liv. Jag har nog inte värre krämpor än folk i allmänhet just nu.

Jag har inga garantier, men vem har det? Visst finns det risk att att jag fortfarande har sjukdomen kvar i kroppen, kanske till och med en ganska stor risk med tanke på vad man nu för tiden faktiskt vet om borrelia. Visst finns det risk att mitt immunförsvar en dag av en eller annan anledning blir försvagat och att jag får symptom tillbaka.
Men den dagen den sorgen, nu är jag frisk och jag njuter av det! Och jag kommer aldrig vara så totalt utelämnad och hjälplös igen, får jag problem av borrelian så vet jag både vad det är och vad jag ska göra åt det.

Även Augsburg har friskförklarat mig. Jag var där i tisdags, förhoppningsvis för sista gången, för att diskutera de senaste provsvaren. LTT är bra, där finns inte längre någon borreliaaktivitet, CD57 har sjunkit något, men enligt Dr. Nicolaus är det ingen anledning till oro och jag behöver bara kolla upp det igen om jag inte mår bra. Så jag oroar mig inte, inte så länge jag mår bra! Det är dags att dra ett streck nu, dags att gå vidare. Jag är där nu, äntligen.

Vi gjorde det, jag och min älskling! Det var ingen läkare som gjorde mig frisk, det var vi som kämpade för det. Jag hade aldrig klarat det utan medicin, det är ingen tvekan om att det var starka antibiotikakurer som hjälpte mig få livet tillbaka. Jag hade ingen chans, hur jag än kämpade var jag helt och hållet i sjukdomens grepp, och medicineringen gav mig en chans att ta min hälsa tillbaka.

Det är ingen diffus känsla av att bli bättre som antibiotikabehandlingen givit mig, det är en skillad som natt och dag.

Det tog tid, och det är knappast konstigt att det tar tid när man varit sjuk så länge. Men nu är jag här, jag har fått mina krafter tillbaka!
Det krävdes mer än antibiotika, det krävdes en väldig kamp på många plan men antibiotikabehandlingen var grunden för att att överhuvudtaget ha en chans att kunna föra den kampen. Jag är dock helt säker på att jag inte hade varit där jag är idag bara med hjälp av antibiotika, det var min kamp, med träning, kost, mycket vilja och ett fantastiskt stöd från min älskling som gjorde att jag vågar kalla mig frisk idag!

Frisk, vilket fantastikst ord! Jag vill kunna säga det om och om igen, ofta och under lång tid framöver!!