Lite intressant läsning

Det var ett tag sen jag skrev, jag är inne i en period då jag inte har lust och ork till att göra det, men jag mår peppar peppar riktigt skapligt, och livet flyter på rätt bra igen nu. Jag får kanske ett litet ryck och berättar lite mer om vad som händer och sker snart igen men tills dess kommer här en mycket intressant artikel som jag just fick skickad till mig. Är det inte konstigt att veterinärerna är så mycket mer kunniga och framåt när det gäller fästingburna sjukdomar än läkarna, och tar de senare inte åt sig av de förras kunskap? Som det ser ut idag har man mycket större chans att få behandling för dessa vanliga sjukdomar om man är en hund...

Glad Advent!

Jag vill passa på att önska alla som läser en så glad och fin advent som det bara går, trots att jag vet att det är svårt att hitta ro och njuta av högtider med den sjukdom i kroppen som många av er som läser detta har.
För min del är det en trött advent just nu. Jag är alldeles, helt och fullt färdig. Jag får behandling enligt traditionell kinesisk medicin igen. Jag började för ett par veckor sedan att gå hos en tibetansk läkare som har utbildning både som västerländsk läkare och i TCM. Jag får akupunktur en gång i veckan samt örtmediciner. Jag misstänker att det är detta som har bidragit till att jag känner mig ungefär som om jag justblivit överkörd av en långradare för tillfället. Jag har fått starka reaktioner efter varje akupunkturbehandling och sist fick jag örttabletter som jag blev alldeles groggy av. Det är ganska liknande de rekationer som jag fått när jag börjat med antibiotika. Jag har även märkt att jag blir aldeles varm och får mycket bättre färg i ansiktet just efter jag varit där på akupunktur. Men just nu är jag snarare varm av feberkänslor...det känns som att jag har hög feber, men en koll i morse visade att jag inte har någon feber alls, det bara känns så. Precis som det har varit så ofta förut.. Det är många år sedan jag faktiskt hade feber nu...men inte så många år sedan jag kände det som att jag hade influensan med hög feber varje dag. Jag vill inte ha det så igen!!

Men jag försöker att inte oroa mig för mycket, att ta en dag som den kommer, jag har en känsla av att denna läkare vet vad han gör och att gå dit på sikt är bland det bästa jag kan göra. Så jag är tacksam att jag har möjligheten och ska hålla ut denna försämring i början. Det var faktiskt min husläkare som rekomenderade mig att gå till honom, här är det inte alls som i Sverige att alternativ medicin anses vara båg (suck...Sverige, Sverige ibland undrar jag om det landet lever kvar på stenåldern..) utan det anses som ett bra komplement till skolmedicinen. Schweizarna har faktiskt nyss i en folkomröstning (de har ju direktdemokrati och röstar om allt) röstat igenom att vissa alternativa behandlingsmetoder, t.ex. TCM i framtiden ska gå på den obligatoriska sjukförsäkringen igen. De gjorde det förrut, men det togs bort för några år sedan. Nu måste man ha en tilläggsförsäkring eller betala själv, men som sagt, i framtiden ska sjukförsäkringen betala. Jag vet inte när det ska genomföras...men det är ju en fantastisk nyhet att man är så lång fram i sitt tänkande och väldigt bra för mig och många med mig..

Iallafall, det är väldigt tungt nu, den här influensakänslan är verkligen inte lätt att handskas med. Jag hoppas bara att jag ska orka fortsätta undervisa två kvällar i veckan. Jag är så förtjust i mitt jobb och mina svenskaklasser. Det är så roligt att kunna känna att man klarar av någonting, och att känna en delaktighet i samhället. Men jag får försöka att inte se allting svart eller vitt, i värsta fall får jag vara sjukskriven och hemma ett tag om det här inte bättrar sig snart. Det behöver väl inte betyda att jag blir liggandes hemma i några år till? Att jag aldrig mer kan jobba? Det betyder väl ingenting mer än att jag är dålig just för tillfället och behöver var hemma och ta igen mig någon vecka innan jag kan gå tillbaka igen? Det är svårt att skjuta oron åt sidan men jag försöker, har man varit med om vad den här sjukdomen kan göra så är det egentligen inte konstigt att man oroar sig för saker som för andra verkar väldigt osannolika. Det var exstremt osannolikt för mig också innan jag blev fästingbiten, att stor del av mitt liv det kommande decenniet skulle upptas av att kämpa för att stå ut med smärtorna, yrseln och att ens komma upp ur sängen och hålla mig vaken. Det var osannoligt för mig att det inte är självklart att orka gå till ett jobb några timmar om dagen. Nu är det inte så mycket som är osannolikt längre...

Jag är ensam hemma, älsklingen har varit bortrest i två veckor. Det medför naturligtvis en del extra oro att han är lång borta. Jag oroar mig för hur han har det, och det känns ensamt och jobbigt att vara utan mitt stora stöd i vardagen så länge. Säkert bidrar detta också till min trötthet, men det gör mig inte influensasjukaktig, åtminstonde är det inte det som är huvudorsaken. Vad jag vill ha sagt med det är att det är ganska självklart att allt spelar in i hur man mår, att allt hänger ihop, att orosmoment kan bidra till en försämring i en redan bestående sjukdom. Men jag vill aldrig någonsin igen höra att det skulle vara för att jag oroar mig som jag knappt orkar sköta två kvällars jobb i veckan, att det skulle vara mitt psyke som är skört eller mina tankar som är felprogramerade. Det är i och försig sant att mitt psyke är skört, många års sjukdom och ovisshet har gjort det så. Men på ett vis är det också ganska så rejält starkt nu för tiden. För jag vet äntligen att jag kan lita på signalerna från min kropp, att jag har den förmågan. Jag vet att jag är sjuk, jag vet hur det känns att vara både frisk och sjuk, jag har kännt både ock och jag kan definitivt känna skillnad. Jag vet även att det inte är svart eller vitt, att man inte antingen är extremt sjuk eller fullt frisk, jag vet att det finns alla mellanting och jag ligger väl och pendlar nånstans i mitten just nu. Det är så mycket som spelar in i hur jag mår, det är inte bara borreliainfektionern som styr allt.. Men det är en väldig skilland mellan att ha en infektion i kroppen och att inte ha det, så är det för alla, oavsett livssituation, oavsett hur positivt man tänker. Det kan inte kommas ifrån...

Förra året var älsklingen också bortrest en månad i nov-dec, då var jag så sjuk att jag var tvungen att ligga hemma hos mamma, jag kunde inte ta hand om mig ensam så länge. Nu kan jag det, jag klarar mig bra, jag orkar både fixa mat och jag orkar stå ut med vardagen ensam. Jag har till och med orkat vara lite social med vänner och jag har orkat sköta mitt jobb än så länge iallafall, trots att det som sagt är rejält tungt med symptom just nu. Det ger en känsla av stärkt självförtroende att kunna klara sig själv, jag känner mig som en vuxen person igen..
Ikväll får jag besök, i år kommer mamma hit i stället, det är skönt att slippa vara ensam hela tiden som han är bortrest. Och väldigt kul att få besök av mamma! Jag hade hoppats att jag skulle kunna ta hand om mamma när hon är här, laga massa god mat, ta ut henne på utflykter, vara en vuxen dotter som ser till att hon får en fin semester här...men just nu känns det mest skönt att hon kommer och så jag kan få hjälp och klara av vardagen här hemma.. Det är tråkigt att det är så, jag ville inte att hon skulle komma hit och ta hand om mig den här gången, jag ville ha en massa ork när hon är här. Men nu är det så det är...och jag är glad att jag har en familj som förstår och stöttar mig så. Det känns otroligt skönt att mamma snart är här! Men nu tror jag att jag måste lägga mig och sova lite om jag ska orka ta mig till flygplatsen och möta henne i kväll..

Jag har så mycket jul och adventsplaner, jag vill orka så mycket, och jag vill äntligen ha kraft att bry mig om familj och vänner, det känns som att jag bara haft kraft till att bry mig om mig själv så länge. Man blir väldigt egocentrisk av att vara sjuk, men det blir väl så när livet är en kamp för att orka..
Men nu har jag som sagt så mycket planer, så mycket planer som inte har med sjukdom att göra, och därför gör det mig ledsen och rädd att jag knappt orkar hålla ögonlocken öppna och att ilande smärtor sticker mig i huvudet. Jag har inte tid med detta längre, jag har ett liv att leva! Jag lämnar inte ifrån mig det igen!

Det kommer väl piggare dagar igen, det har ju faktiskt alltid gjort det hittills!