Vill ta tillbaka mitt självförtroende!

Första veckan hos mamma var jobbig, några dagar hade jag väldigt ont och var så trött att jag fick gå och lägga mig på dagen trots att jag som vanligt sover djupt minst 10 timmar per natt. Har ändå varit ganska igång och de senaste dagarna har jag känt mig bättre. Igår joggade jag igen efter att ha tagit uppehåll på grund av att jag var förkyld "på riktigt" förra veckan. Det är faktiskt första gången på flera år som jag hade en förkylning med halsont och snuva. jag brukar inte bli förkyld annars bara ha de hemska borreliasymptomen. Men nu blev jag alltså förkyld, kanske är det ett teckan på att immunförsvaret är på väg att hämta sig lite? Jag vill tro att det är så! Joggingen igår gick iallafall jättebra, jag kände att jag hade bättre kraft än under hela hösten, vilket förvånade mig eftersom jag inte direkt går omkring och känner mig pigg och alert här på dagarna.

Igår kväll var jag bjuden till en gammal kompis på glöggkväll. Jag hade inte tänkt att gå, jag har känt sådan vånda för sociala situationer sedan jag blev så mycket sämre i somras. Jag har fått så dåligt självförtroende, tror inte att jag orkar, tror inte att jag kan, är rädd för vad jag ska säga när folk frågar vad jag gör och hur det är med mig. Känner mig misstrodd och missförstådd, känner mig rädd och nervös.

Men efter att jag haft sån kraft på joggingen så ändrade jag mig och tänkte att nej, jag ska bannemig gå. Jag är en vuxen gift kvinna och inte ska jag låta denna sjukdom hindra mig från att våga träffa gamla kompisar. Jag kan inte låta den bryta ner mig så, ju mer nerbryten jag blir ju svårare blir det att komma tillbaka. Så jag åkte dit och jag hade en jättetrevlig kväll! Träffade flera gamla bekanta och kunde glömma min sjukdom hela kvällen. Det var så roligt att träffas igen och jag tänkte att så här ska livet vara. Jag ska inte behöva isolera mig. Jag ska leva trots att jag drabbats av denna djävulska sjukdom. Jag ska inte behöva dra mig undan, jag ska inte behöva känna att det är mig det beror på. Att det på nåt vis skulle vara mitt fel...

Jag måste få bort dessa tankar, jag måste våga tro på mig själv igen. Jag vet ju att jag kan, bara jag har kraft, bara jag inte känner mig så sjuk hela tiden. Låt mig få kraften tillbaka att bevisa att jag kan!!!

Till Sverige i morgon

Nu är det dags för mig att åka hem till mamma i Sverige, i morgon åker jag. Jag tror och hoppas att det kan vara väldigt bra för mig med ett miljöombyte nu. Jag känner mig lite mindre deprimerad nu som tur är och jag har i stort sett ingen värk!! Trötthet och lite andra skumma symptom men ingen värk i högersidan. Inte ens bakom den svullna lumfkörteln bakom höger öra. Jag hoppas så otroligt mycket att miljöombytet tillsammans med min nuvarande behandling kommer göra susen, jag drömmer om att komma tillbaka hit efter nyår och kunna börja leva ett aktivare liv, kunna söka ett deltidsjobb, vara delaktig, leva! Kanske är det en orimlig förhoppning, men det är den jag lever på nu. Igår på schweizertyskakursen kunde jag för första gången riktigt koncentrera mig på kursen och verkligen känna mig delaktig. Kanske är det ett gott tecken. Alla andra gånger har jag haft stora problem med koncentrationsförmågan.

Men Sverige är mörkt och kallt när man har borrelia, så lite nervös är jag. Jag hoppas verkligen att jag inte får någon medicinbivärkning eller på grund av sjukdomen blir så dålig att jag tvingas söka läkare. För det finns inte en chans i världen att jag skulle göra det i Sverige, aldrig någonsin, jag har blivit tillräckligt förnedrad. Jag varken kan eller vill utsätta mig för det igen. Det är en fruktansvärd känsla att veta att vi faktiskt inte skulle kunna flytta hem till vårt hemland, eftersom jag har en sjukdom som inte existerar där, som jag inte skulle få nån som helst hjälp för där. Det gör mig så ledsen, inte för att vi funderar på att flytta hem snart, utan bara vetskapen att det verkligen är så, hur osannoligt det än kan tyckas så är det verkligen så.
Men det får jag väl försöka att inte fundera på utan i stället tänka på att jag faktiskt är väldigt lyckligt lottad som bor utomlands och har tillgång till vård. Det är krångligt för mig också, men min situation är ändå mycket bättre än de flesta svenska borreliasjukas situation, just därför att jag inte bor i Sverige.

Jag ville skriva lite mer, men jag är sömnig och kommer av mig efter halva meningen hela tiden så det får nog vara...

Kroppen blir starkare!

Tack så jättemycket för de uppmuntrande kommentarerna! Det värmde verkligen att läsa dem. Mitt i eländskänslan har jag idag något positivt att berätta. Min kinesiske läkare tog pulsdiagnos idag igen och sa att kroppen blivit tydligt starkare. Pulsen är inte lika "tunn" och ojämn som den har varit. Enligt honom är det ett tecken på att det går åt rätt håll. Det tar lång tid och är mycket kvar men kroppen är lite starkare nu...
Starkare ska den bli! Jag vill inte och får inte låta deppigheten och grubblandet ta övertaget så att jag inte märker de framsteg min kropp gör...

Jag kommer igen!

Jag kommer komma igen och jag kommer fortsätta blogga men inte just nu. Jag har sjunkit ner i en depression och all kraft går åt till att klara av dagen. Jag brukar inte vara så här deprimerad, det är bara sällan under min sjukdom, de gånger då jag mått så dåligt att jag knapt vetat vad jag skulle ta mig till, som jag kännt mig deprimerad, trots att läkare varit bra på att hävda att jag varit det mest hela tiden. Jag har kännt mig sjuk, inte deprimerad. Just nu känner jag mig sjuk och deprimerad. Man blir depimerad av att vara sjuk, det blir nog alla, mer eller mindre. Jag kanske till och med känner mig lite mindre sjuk och mer deprimerad just nu, iallafall så har värken minskat ordentligt igen nu sedan jag har börjat med minocyclin och quensyl. Och det är ju otroligt skönt! Men trots det är mitt sinne tungt och jag har svårt att ta mig för någonting alls. Symptomen, svårigheterna att fokusera ögonen, yrseln, trögtänktheten, tröttheten tar mig hårdare än vanligt. Även om de inte är värre, de kanske till och med är lite bättre igen nu, så tar de mig så hårt, de handikappar mig. Ibland vet jag faktiskt inte hur jag ska klara hålla ut, men jag vet att jag måste och jag vet att det kommer en dag när det blir bra. Det finns absolut inget annat alternativ än att hålla ut så att man får uppleva den dagen!!
Jag kommer fortsätta med denna medicinering fram till efter jul, sedan får vi ta nya beslut efter hur jag mår då. Det måste väl alltid finnas en väg att gå? Ja det måste det verkligen!