Trött på borrelia...

...är jag nu. Trött på allt som har med denna sjukdom att göra. Trött på att ha den, trött på att blogga om den (därför bloggar jag också dåligt nu). Känns som om jag befinner mig i vänteläge, jag väntar på att bli på det klara med om antibiotikapausen gör mig bättre eller sämre. Det känns ungefär bättre varannan dag och sämre varannan. har ingen aning om vilket håll det går åt. Ingen tydlig försämring eller förbättring med andra ord.

I förmiddags hade jag problem med att fokusera blicken på stan, det kommer med jämna mellenrum. Jag kommer så väl ihåg när det började, då några veckor efter fästingbettet. Jag kommer ihåg att jag satt och försökte göra läxan och inte längre kunde hålla blicken fäst på bokstäverna, att de flöt ihop. Och att jag inte längre lyckades fokusera på folk jag pratade med, inte kunde bedömma hur långt bort saker var från mig, det skapade en sån obehaglig osäkerhetskänsla. Och så dessa svarta fläckar och maskar som började breda ut sig över synfältet. Det var som i en mardröm. Och läkarna sa att "mig var det inget fel på."

Jag förstår inte hur jag överlevde det där första året, hur jag stod ut med att bli tvingad att flytta hem till mina föräldrar och vara helt beroende av dem, inte orka umgås med mina kompisar, kanppt orka gå runt huset. Jag kommer ihåg att jag alltid kände mig som inne i en glaskupa, med hela värden så nära men ändå så längt borta. Den känslan har jag fortfarande den har kommit och gått med jämna mellanrum under åren. Jag kommer ihåg hur jag kunde titta på saker men ändå inte se dem, hur jag försökte tänka en tanke klart men den alltid blev avbruten mitt i. Jag kommer ihåg att jag satt och försökte betala räkningar men inte kunde komma på hur man skulle göra. Sådant känns väldigt handikappande när man vanligtvis är rätt snabbtänkt.

Men jag kom iallafall tillbaka igen, även om jag alltid har kämpat mot de återkommande problemen så kom jag tillbaka från det första året i helvetet. Jag hade ett jobb, jag pluggade(blev aldrig färdig men ett antal högskolepoäng har jag samlat på mig), jag umgicks med mina vänner, upplevde vilda nätter på krogen, åkte på resor, jag träffade mitt livs kärlek. Jag levde som en normal frisk ung kvinna, om än i ständig kamp och med ständig stresskänsla i kroppen. Jag är så glad och tacksam att jag kunnat göra det, att inte det fortsatte som det första året, att jag inte ligger i sängen hemma hos mamma fortfarande.

Därför måste det gå att komma tillbaka även den här gången, nu när jag känner att senaste årets försämring har placerat mig lite "utanför" samhället. Eller jag är ju inte utanför egentligen. Jag är en gift kvinna med ett fint hem och egentligen mycket lyckligt liv. Men jag känner mig så onyttig, det gör så ont att inte kunna göra så mycket på dagarna, inte våga ta på sig ansvar och arbete av rädsla för att inte orka. Jag känner att jag kommit ifrån de flesta av mina vänner, kanske är det jag som dragit mig undan. Men jag orkar inte hålla skenet uppe, och det är få som förstår hur det verkligen är. Det känns jobbigt att vara så beroende av min man. Samtidigt finns det ingen annan i världen som jag skulle villja vara beroende av och jag är så lycklig att jag har honom. Men jag skulle villja känna att jag kan ta hand om mig själv, att jag klarar av saker och ting.

Men jag har kommit tillbaka förr, då jag inte ens visst vad jag kämpade mot, och det måste gå igen. Jag vet ju att det året jag mådde som bäst var när jag lyckades komma igång och träna på friskis, när jag gick dit flera gånger i veckan oavsett hur jag mådde. Jag var yr på gymmet, hade feberkänsla under passen många gånger, men det blev bättre. Det blev verkligen bättre och jag fick mer ork och stressen i kroppen var inte lika påtaglig. Jag orkade träna, jag orkade jobba, jag orkade leva, jag var en normal människa. Därför är jag övertygad om att det är träning som gäller nu. Jag får inte ge upp, jag får inte låta förtvivlan, får inte låta förnedringen av att ha blivit lurad i så många år trycka ner mig. Jag ahr ju inget att tjäna på att gå och vara arg, eller gå och känna mig värdelös. Det enda som kan hjälpa mig är ju om jag kämpar. Men det är verkligen inte lätt.

Jag ska försöka att egnagera mig i saker och glömma av min sjukdom lite oftare, det är inte heller lätt, men det går ju bättre när man mår lite bättre. Jag är vansinnigt trött på att engagera mig i borrelia iallafall, får se om jag känner för att blogga så mycket under den närmaste tiden..