Ajaj

Usch det har gjort så ont idag, så ont har det inte gjort på länge. Och min svullna lymfkörtel bakom örat är mer svullen igen. Är det på väg neråt nu? Är det att börja med antibiotika igen med en gång som gäller? Planen är att jag ska ta blodprov i slutet av månaden, och sedan fortsätta behandlingen efter besök i Augsburg i början av December. Men om det försämrar sig nu så får jag börja direkt i stället.. Jag får ge det några dagar, fortsätter det så här så blir det inte många dagar. Visst visste jag att behandlingen är långt ifrån avklarad, men man har ju ändå hoppet uppe om att kroppen kan kämpa lite själv. I morgon ska min kinesiska läkare skriva ut nya örter till mig, kanske kan det stärka lite. Sedan ska jag prata med min husläkare i veckan också, höra om jag kan fortsätta intravenös behandling på Augsburgs rekomendation hos honom, för det är väl antagligen det som blir nästa steg. Men jag är så nervös för att prata med honom, vill helst bara skjuta det framför mig. Så länge jag inte har frågat honom har jag ju den chansen kvar. Frågar jag honom och han säger nej, då är den dörren stängd.

Jag orkade iallafall jogga idag och där är det är ju stor skilnad, för någon månad sedan orkade jag några hundra meter sedan kändes det som om hela kroppen skulle gå sönder. Idag joggade jag tre kilometer, trots smärtan. Där har jag verkligen fått en väldig framgång i uthållighet. Jag önskar bara att den kunde vara lika tydlig på andra plan i vardagen.

Det har funnits stunder de senaste dagarna när jag igen kännt mig osäker på om jag ska överleva, men det har funnits hoppfulla stunder också. Och älsklingen har ju rätt när han säger att är man på väg att stryka med så joggar man inte tre kilometer. Det tyder på att kroppen har mycket styrka inom sig. Det får bara inte hålla på så här i all evighet, jag orkar inte med det hur länge som helst...