Jag är sjuk, det ska vi fira!

Det var alltså så, jag har fått beviset på det jag redan visste. Det jag vetat i åtta år men inte kunnat sätta rätt namn på, inte kunnat bevisa för någon. Det som speciallisten i Augsburg antagligen såg så fort han såg mig, och med 99% visste efter min berättelse.

Jag ringde dit idag och provsvaren har kommit. Jag pratade bara med den trevliga damen i anmälningen och inte med läkaren, men hon kunde titta in i min journal och säga att proverna visade på borrelia. Det var CD 57 som var lågt och något band som var positivt. Hon kunde som ickemedicinare inte gå in på det mer men brev från doktorn är på väg och jag ska träffa honom den nionde. Jag kom mig inte för att fråga mer heller, blev ganska språklös, trots att jag redan visste. Men jag vet inte om jag hade trott att jag någonsin skulle få det så tydligt bevisat.

Jag hade rätt, jag kan bedöma hur min egen kropp mår, jag oroar mig inte för mycket, jag vilar mig inte för lite, stressar inte för mycket eller är onormalt uppmärksam på kroppens signaler. Jag är sjuk.

Vi hade rätt pappa! Vi visste ju att något var fel, men de kunde inte hjälpa mig. Vi visste väl att någonting är väldigt fel när en nittonåring helt plötsligt knappt orkar gå upp längre. Jag önskar att jag hade kunnat ringa dig idag. Jag vet att du är stolt över mig i din himmel.

Det är en konstig situation att bli glad för att blodprover visar på att man är svårt sjuk. Väldigt konstig. Damen i Augsburg pratade om jobbig behandling, EKG som behöver tas, blodprover som ska göras, njurar som måste orka. Det är allvar nu (+ de senaste 8 åren). Men nu kan jag ägna all min kraft åt att bekämpa sjukdomen, och inte åt att ständigt växla i mellan att försöka övertyga mig själv om att jag är frisk och kan påverka min situation med psyket och omgivningen att jag är sjuk och behöver hjälp.

Ja jag ska fira, för jag vet att jag kommer vinna!