måndag 3 september 2007

Tankar

Jag har så svårt att hålla humöret uppe, det är ironiskt, när jag äntligen fått klart för mig att mina problem inte alls berott på nån slags depression, så håller jag på att bli deprimerad.. Det har blivit övermäktigt nu när jag fått reda på sanningen. Innan har jag alltid kämpat som ett djur för att hålla mig på fötter, nu har luften gått ur mig. Hur ska man någonsin kunna känna sig säker? Hur ska man någonsin kunna lita på någon, och hur ska man någonsin kunna känna tilltro till att det finns nån slags rättvisa i världen när en okompetent läkare bara kan bestämma att man inte kan få antibiotika och på det viset dömma en till kanske livslång sjukdom.
Jag funderar så mycket på om jag kunde stått på mig mer, på om mina föräldrar kunde gjort det. Men jag förstår att vi gjorde allt vi kunde. På den tiden hade vi förtroende för läkare, något jag aldrig kommer få igen.

Jag vet att jag aldrig kan få rätt, skulle jag anmäla det som hänt skulle läkaren få rätt på alla instanser. Kanske till och med få en utmärkelse för att han följt läkarboken så duktigt. Han skötte sitt jobb exemplariskt, och utgick från vad han fått lära sig redan under studietiden. Att svaret på allt finns i hans provsvar och läkarbok, och att patienten inte har någon som helst känsla för hur det står till i kroppen. Finns det inget provsvar att gå på så kan det inte vara annat än psykiskt..

Jag vet att infektionsläkaren som feldiagnostiserade mig har barn i samma ålder som jag, och jag kan inte låta bli att fundera på vad han skulle gjort om hans egen dotter sagt att hon kände sig febrig och väldigt sjuk efter ett fästingbett. Skulle han lägga energi på att förklara för henne hur lätt det är att bli utbränd tre veckor efter sommarlovet när man är en ambitiös gymnasielev? Skulle han stå fast vid att hon var stressad trots att hon sa att hon kände sig så sjuk? Skulle han sticka till henne lite antidepressiva och säga att "det är så mycket press på dagens ungdom, här, ta det här så blir det snart bättre"? Skulle han förstå att det var allvar när hon plötsligt inte längre orkade gå till skolan och träffa sina vänner?
Skulle han följa läkarboken till punkt och pricka även då?

Dr Cen sa sista gången vi träffades, när han igen frågat mig varför jag inte fått antibiotika tidigare, att det är det som är problemet med skolmedicinen, de har alldeles för stor tilltro till sina prover och lyssnar inte längre på patienterna. Inom den traditionella kinesiska medicinen lyssnar man till patienten, tar reda på vad som besvärar den, och sedan tar man reda på vad det beror på. Allt har en orsak, det borde ju den dummaste läkare förstå, men ändå släpper man över allt som man inte kan mäta till psykriatrin. Inte konstigt att patienterna hopar sig där.

Idag har älsklingen börjat jobba, jag är orolig för hur jag ska lyckas hålla mig på humör här hemma. Jag läser jobbannonser varje dag, och funderar på vad jag skulle kunna söka...om jag bara orkade. Jag vill ut i livet, jag vill delta, men först och främst vill jag bara en gång få känna mig riktigt frisk. Jag har bestämt mig för att ta paus i distansstudierna i höst, jag har ingen ro och ingen ork. Jag ska göra en omtenta på en kurs som jag missade förra våren, eller rättare sagt, jag hoppas att jag kommer orka göra den. Men så fort jag får lite kraft vill jag använda den till att komma in i samhället här, till att skaffa någon daglig sysselsättning, om än bara några timmar per dag. Det finns så mycket möjligheter, så mycket som står öppet för mig. Allt är så nära men ändå så långt borta, bara min sjukdom står i mellan...

4 kommentarer:

Unknown sa...

Vill bara säga att jag läser allt du skriver. Även jag har hamnat i svenska sjukvårdsfällan (som läkarna skapat åt oss) Inte heller jag får medicin för min sjukdom här i Sverige. Får börja samla ihop mod och pengar för en resa till Tyskland. Tack för att du orkar dela med dej av dina erfarenheter!

emma sa...

Tack för din kommentar. Det är skönt att få skriva av sig, och det värmer när jag får höra att min blogg är uppskattad. Försök ta dig utomlands så fort du bara kan. Låt det inte gå så lång tid som jag gjorde...ju snabbare desto större chans att du blir återställd. Men visst är det för jäkligt att det är omöjligt att få vård i sverige...

Unknown sa...

Tack för att du delar med dig av denna fantastiska information om antibiotika. Vill du veta mer om RX Mediciner ​Klicka på länken

Anonym sa...

good. সৌদি আরবের নারীদের ছবি