Ingen avbryter min behandling!

Vi har ju bestämt oss, jag ska genomföra terapin, det är ju därför jag har börjat. Går det inte så länge här så åker jag till Augsburg igen. Jag vet ju att antibiotika har hjälpt mig, min familj ser ju det också. Trots att jag innerst inne vet att det är så så får hela denna situtionen mig att känna mig osäker, jag frågade nyss min man om han också är säker på att jag är mycket bättre nu än innan jag fått antibiotika, och om han också är säker på att det är antibiotikan som gjort mig bättre. Han svarade att han är helt säker, att jag ju i stort sett kände mig döende under perioder förra året och att det är en väldig skillnad nu, att yrseln och värken tydligt blev bättre under antibiotikaterapin och tydligt sämre igen när jag tog paus.
Det är alltså inte något jag får för mig det här, det vet jag ju också, därför ska jag inte låta all okunskap göra mig osäker. Nu har jag bestämt mig för att jag ska genomföra den här terapin och då ska jag göra det också. Jag hoppas att jag kan fortsätta ett bra tag till här hemma, men skulle det inte gå så är det inte skäl nog att avsluta terapin. Detta är vad jag bestämt mig för just nu, och det står jag fast vid. Har jag väl börjat så ska jag göra det ordentligt.

Nu ska jag försöka njuta av att jag faktiskt känner mig riktigt pigg för tillfället, det är svårt att veta vad som är vad i en sån här situation. All oro och alla kast mellan hopp och förtvivlan tar ju så hårt på en. Jag är mycket medveten om att mitt psyke har en stor roll i mitt mående, skulle jag hävda att det absolut inte har något med psyket att göra skulle jag vara lika trångsynt som de läkare som skulle hävda att jag absolut inte har borrelia. Jag vet att det har ett samband, att kropp och själ hänger ihop. Jag vet att det finns risk att jag inte kommer ur det här om jag låter psyket springa iväg med mig, jag vet att jag aldrig blir symptomfri om jag ägnar stora delen av min vakna tid åt att tänka på borrelia. Jag vet att det varit lite för mycket så under hösten och det vill jag ändra på, jag tror också att jag kan ändra på det nu när jag mår lite bättre. Men jag vet även att jag är sjuk och att enbart villjan att bli frisk inte hjälper, det har jag fått erfara under åtta år. Det är ingen tillfällighet att jag blivit bättre av antibiotika, jag kämpade som ett djur innan men jag kunde inte, jag kände mig så sjuk. Därför vet jag att jag är på rätt väg nu, och jag ska genomgå denna behandling, på ett eller annat sätt!