Vill tänka positivt och inte vara rädd!

Jag känner mig ganska stark, det var några dagar i förra veckan då jag hade mer ont igen, men i grunden känner jag mig ganska stark. Men styrkan hänger på en skör lina, det känns om att den skulle kunna försvinna lika fort. Eller är det bara min rädsla som får mig att frukta det? Vi hade en jättefin helg, älsklingen fyllde år och vi hade grillfest! Han hade prickat in den första riktigt varma kvällen att fylla år på! Det var första gången på länge som vi hade fest och det var så roligt. Det är underbart att orka vara social igen. Det var ju inte för att jag är asocial som jag tappade så mycket kontakter. Jag var så sjuk att jag inte orkade träffa någon.

Men i förrgår orkade jag alltså med att ha fest! Och jag inte bara orkade med det, jag hade trevligt också. Enda trubblet var väl att jag hade lite problem med att hålla mig vaken ända tills de sista gästerna gick. Inte så trevligt att somna ifrån sina gäster...men jag fick verkligen kämpa för att låta bli. När jag blir trött så kommer det över mig så snabbt och jag kan inte kämpa emot. Fast skillnaden är ändå enorm nu emot förra året. Då somnade jag ofta med kläderna på mig, i soffan, eller sängen eller var som helst. Älsklingen kunde försöka väcka mig för att jag skulle borsta tänderna men det var helt omöjligt att få liv i mig. Han fick klä av mig och nästan bära mig till sängen om jag inte redan var där. Sedan fick han kämpa en halvtimme med att överhuvudtaget få liv i mig på morgonen. Ofta lyckades jag inte gå upp hur jag än försökte, det var helt omöjligt att få kroppen att lyda, huvudet var som betong på kudden. När han gått till jobbet somnade jag ofta om och när jag väl tog mig upp gick jag som i dimma hela dagen. Det händer inte så ofta nu att jag bara somnar ifrån något, jag vaknar 1000 ggr. lättare på morgonen, det känns svårt att förstå hur dålig jag verkligen var.

Jag är rädd, jag önskar att jag inte var det men jag är rädd. Jag försöker tänka positivt och det går faktiskt allt som ofta ganska bra, men rädslan ligger och gnager i mig ändå, den är ständigt där, mer eller mindre tydligt. Rädslan att det ska komma tillbaka, rädslan att jag ska tvingas gå med ständig sjukdomskänsla igen, att den kraft som jag nu använder till så mycket roligt igen helt och hållet ska gå åt till att överleva. Jag är extra rädd just nu eftersom jag efter 14 veckor nu avslutat min IV behandling. Sista infusionen var i torsdags så om några dagar borde antibiotikan ha försvunnit från kroppen. Upp till 8-10 dagar kan det ta enligt läkaren. Nu är det paus som gäller, paus och se vad som händer. Jag försöker att inte oroa mig, försöker att inte se det som att det är nu det gäller. Det behöver jag ju inte göra, jag är inte helt utlämnad denna gång om det kommer tillbaka. Jag vet vart hjälpen finns att få, jag vet att det finns hjälp att få. Jag vet att det går att rå på det. Men ändå så hoppas jag innerst inne att det ska hålla sig så här, att det inte ska behövas mer antibiotika. Nu mår jag såpass bra att jag skulle kunna leva ett bra liv även om det inte blir bättre än så här. De besvär jag haft de senaste veckorna är kan man lära sig att handskas med. Jag är faktiskt inte så extremt känslig för kroppens signaler, vilket jag så många gånger fått höra. Det är skillnad på att ha lite besvär och på att känna sig dödssjuk.

Så jag hoppas och ber till Gud om det finns någon att jag ska få behålla den styrka jag fått tillbaka, att jag ska klara mig utan stark behandling och fokusera på att sakta men säkert bygga upp kroppen igen efter alla års sjukdom. Jag tror på att fortsätta med naturliga metoder, sund kost och motion nu, på att stärka kroppen och ge mitt immunförsvar en chans att återta sin kraft. Jag tror på att tänka positivt och på att försöka lämna den hemska sjukdomstiden bakom sig. Men en sak är säker, blir jag dålig igen, så dålig att jag inte längre kan fortsätta på mitt påbörjade återtåg till livet, då kommer jag inte tveka att fortsätta med antibiotika. Jag har faktiskt inget val, jag vill nämligen överleva och blir jag svårt sjuk kommer jag att använda mig av de medel som finns för att bekämpa det. Det är min rättighet, så mycket människovärde har jag faktiskt och ingen kan ta det ifrån mig igen!