Ett jobb till mig!!

Ibland överraskar jag mig själv. Det var inte mer än några månader sedan som jag trodde att jag aldrig mer skulle lyckas ta mig tillbaka in i samhället, då jag trodde att sjukdomen hade tagit sitt grepp om mig för alltid. Det är inte mer än några månader sedan som jag hade jättesvårt med sociala situationer för att jag kände mig så yr, så borta, så febrig och inte kunde tänka. Det är inte längesedan det fanns dagar som jag knappt klarade av att gå ut och handla. Och nu, nu har jag börjat jobba!!!! Ja, det är inte mer än någon timme i veckan, men det är något som jag länge velat göra, men de senaste åren inte kunnat drömma om att jag skulle klara av. Jag har börjat som svenskakursledare på en stor vuxenskola här! Jag kastade mig in i det kan man säga, eller snarare blev kastad. För ca sex veckor sedan började jag att en gång i veckan gå en introduktionskurs på denna skola som är för folk som är intresserade av att undervisa sitt hemspråk.

När kraften började återvända lite var jag tvungen att ge mig in i något, jag har alltid gjort det så fort jag kunnat, det har varit min överlevnadsstrategi. Jag är så glad att jag faktiskt kan nu, och att jag under stora delar av min sjukdomstid faktiskt kunnat. För jag vet att när det är om värst då kan man inte hur mycket man än vill och det bryter ner en totalt. Det måste vara fruktansvärt för dem som mått så hela sjukdomstiden och varit helt oförmögna många år.(Inte "bara" varit helt oförmögen i 2-3 år och de andra 5 mått mer eller mindre dåligt men ändå orkat vara mer eller mindre aktiv så som jag) Jag har alltid hatat att inte orka (antar att alla om inte orkar känner det samma). I alla fall så började jag på denna kurs eftersom jag tänkte att det kunde bli en möjlighet att ta mig ut i samhället lite mer och att jag kanske skulle kunna ha nytta av den nån gång långt fram i framtiden om jag skulle bli så frisk så att jag skulle kunna klara av att söka ett jobb. Det var med den inställningen jag gick in i det. Men det var sex veckor sedan och sedan dess har jag känt mig starkare och starkare...

I kursen ingår att man ska besöka en klass på skolan i det språk man kan tänka sig att undervisa i framtiden, och förra veckan var jag och besökte en svenskaklass. Det visade sig att svenska är väldigt populärt och de har ganska ont om svenskakursledare, så hon som undervisade i klassen hade inte hittat nån vikarie till de närmaste två gångerna då hon skulle vara bortrest. Hon föreslog att jag kanske skulle kunna hoppa in...och jag tänkte "hjälp", men samtidigt jag ju så gärna, så jag kunde ju inte missa den chansen. Hon pratade med sin chef och några dagar efter var jag där och jag blev, tro det heller ej, anställd direkt som vikarie! Igår höll jag i de första två klasserna och det gick bra! Det var kul, jättekul till och med!

Nästa vecka har jag två klasser till, sen återstår det att se hur mycket det blir framöver. Jag hoppas att jag får fortsätta må så här som jag gör nu för då kommer jag klara det, och det blir mitt livs chans att komma tillbaka! Svenskalärare vore inte alls dumt....jag började plugga till tyskalärare en gång i tiden, det var mitt drömyrke. Men jag fick hoppa av det för att jag inte orkade på grund av att jag var sjuk hela tiden. Som så mycket annat jag försökt mig på..

Jag har två veckors IV kvar nu. Jag vågar knappt tänka på att jag kan bli sämre igen utan, jag vill inte tänka på det. Jag lever igen nu, och jag vill fortsätta leva! Snälla låt mig få fortsätta må så här! Snälla låt mig få fortsätta orka med vardagen! Snälla låt mig få fortsätta slippa känna mig febrig och yr hela dagarna! Jag vet att det kan bli sämre igen, jag vet att risken kanske till och med är stor. Men jag vill inte veta av det för jag vill bli frisk! Jag satsar på att bli frisk nu, och jag kastar mig in i en vanlig vardag igen, en vardag där det är normalt att orka gå upp på morgonen och göra någonting. En vardag där det inte längre är normaltillstånd att känna sig som att man har influensan och hela tiden och vara mer eller mindre färdig. Jag är livrädd för att inte klara av det jag företar mig. Jag är livrädd för ett bakslag till. Men jag får inte tänka på det nu för jag måste försöka. Jag har kanske fått en chans att kunna orka leva ett aktivt liv och jag måste ta den. Jag vill inte oroa mig för vad som kan hända.

Jag vill våga vara glad nu! För jag har faktiskt en himla massa att vara glad för!