Inbillningssjuk - eller borrelia?

Tre MYCKET intressanta artiklar i Aftonbladet idag:

Citat:
Det är ett minimalt kryp – men kan orsaka maximal skada. Varje år får 10 000 svenskar borrelia av fästingar.
Om borrelia inte botas kan sjukdomen ge bestående skador, som förlamning. Men hur ska borrelia botas? Om detta strider läkare världen över.
En del av patienterna lyckas aldrig bli friska. Ingen tar dem på allvar. Vi bestämde oss för att göra det.

Läkarna ville skicka 9-åriga Adam till barnpsyk, efter att ha fått behandling i tyskland mår han bra. Jag hoppas och tror att många blir förvånade och förfärade av att läsa dessa artiklar. Mig förvånar dock inte mycket längre när det gäller Sverige och borrelia. Men jag blev otroligt glad av att läsa att Adam mår bra!

Här kan man läsa om hur det ser ut i Sverige idag. Det är så hemskt med alla dem som går med borrelia utan nån som helst hjälp, när det finns medicin att tillgå och man kan bli så otroligt mycket bättre! Och jag undrar hur många som egentligen har det utan att veta om det, hur många med ME diagnos har nån gång blivit biten av en fästing? Hur många med ALS? Det låter säkert som konspirationsteorier i mångas öron och jag skulle själv inte trott att det låg så mycket bakom det för något år sedan. Nu är jag mycket fundersam.. Jag vet ju hur många olika diagnoser jag har fått genom åren, detta trots att jag mycket väl kom ihåg fästingbettet, blev sjuk i samband med det och sökte vård för det. Om man inte ens kan bli rätt diagnotiserad då, utan i stället övertygas om att man är deprimerad, kroniskt trött, haft nått virus "du måste vila dig" - sjuk.. Om man är så febrig, yr och dålig att man inte längre orkar gå till skolan, berättar att det började efter att fästingbett och läkarna säger att man måste lära sig att vila, hur svårt är det inte då för dem som aldrig såg fästingen?
Det är ju iallafall positivt att professorn som intervjuas medger att proverna och diagnostiken är problematisk. Efter mitt bett ansågs de så säkra så...mina var negativa... och det var dem läkarna litade på..inte mina väldigt borreliatypiska symptom.

Tredje atikeln om nya testmetoder är verkligen en ljusglimt! Situationen kommer inte kunna fortsätta vara som den är nu länge till, inte ens i Sverige. Följande är citat från artikeln:

"Man kan alltså ha neuroborrelia och ändå få ett negativt provsvar i ryggvätskan.
– Min avhandling visar att man bör antibiotikabehandla alla barn som har tecken på inflammation i nervsystemet – oavsett om de har antikroppar mot borrelia eller inte enligt de nuvarande testerna, säger Barbro Hedin Skogman."

Ja! Det är klart man bör, om man inte vill att de ska få leva sina liv som kroniskt sjuka, kringvalsandes i den svenska sjukvårdsmaskinen..
Jag var 19 år när jag blev sjuk, räknas det som barn? Jag hade iallafall önskat att jag fått antibiotika på grund av mina symptom, jag hade så mycket drömmar och planer, det kändes som att livet låg öppet framför mig. Jag var duktig i skolan, aktiv, jag var en lycklig människa. Men plötslig orkade jag inte någonting längre, plötsligt kändes det som att jag hade influensa som aldrig släppte. I början var jag säker på att jag snart skulle få hjälp och att jag snart skulle vara frisk igen..men tiden drog iväg...borrelia kunde det inte vara...snart skulle det börja provas antidepressiva och innan jag visste hur det gått till satt jag i en psykologstol och letade efter förklaringar i min (lyckliga) barndom.

Min räddning blev att jag inte längre bor i Sverige, att jag tillslut förstod vad som var fel, att jag, när jag var så sjuk att det faktiskt gick om liv och död lyckades kämpa mig till en behandling. Det kan vara svårt i andra länder också, speciellt när man gått så länge och haft så många feldiagnoser som jag. Men till skillnad mot Sverige är det inte omöjligt.
Och min räddning blev min älskade man, utan honom hade jag inte klarat det här. Han räddade livet på mig.

Just nu känns det som att livet ligger öppet framför mig igen, det är en underbar känsla! Jag har fått en andra chans och jag ska ta det! Jag har haft en så otroligt tur, hade jag inte träffat min älskling utan bott kvar i Sverige hade jag antagligen varit sjukpensionär nu, om jag hade levt, jag är osäker på det, för jag vet faktiskt inte om jag skulle kunna leva ett liv med sådan smärta.

Jag hoppas att även de som bor i Sverige får en chans till!
Tack Aftonbladet för att ni tar upp detta!