Det är underbart att orka och att kunna lita på sin kropp!

Det är helt otroligt vad mycket bättre jag mår nu om jag jämför med för bara några månader sedan. Jag lever igen, jag vågar nästan börja säga att jag känner mig frisk. Någon frågade om alla symptom är borta. Nej, de är de inte, jag har småsymptom kvar som gör sig påminda då och då, känningar av det som förut var 100 ggr starkade och handikappade mig helt. jag får värk i högersidan av kroppen ibland, känner mig hängig och lite småborta ibland, någon dag har jag kännt mig lite febrig. Men det som förut var regel är nu mera undantag. Det är symptom jag kan leva med, de handikappar mig inte. Inte så länge de alltid försvinner efter några dagar..
Men jag har nästan ingen yrsel, ingen ilande, isande huvudvärk, ser inte dubbelt eller har svårt att fästa blicken och jag känner mig i grunden så otroligt mycket starkare! Jag kan gå och lägga mig på kvällen och känna mig säker på att jag orkar gå upp dagen därpå. Jag har kvar "maskarna" i ögonen, men utan yrsel huvudvärk och fokuseringsproblem stör de mig inte så mycket. Det verkar sant som min husläkare sa, nu när min hjärna inte är lite "uppretad" av infrktionenoch slutkörd lyckas den ignorera dem mycket bättre.
Jag hostar fortfarande upp slem, lite mer den senaste tiden och speciellt när jag tränar och anstränger mig. Jag började hosta upp mycket slem i höstas i början av antibiotikabehandlingen, det har jag aldrig gjort innan. Jag tror att det är kroppen som gör sig av med skiten!

I det stora hela vågar jag nästan säga att jag känner mig rätt frisk nu, kanske inte botad men men för tillfället kan jag leva som en frisk människa och då kostar jag på mig att beteckna mig som frisk. De symptom jag har nu kan jag leva med. Det är en otrolig skillnad mot att känna sig dödssjuk! Jag kan inte säga att jag känner mig si eller så många procent frisk mot vad jag var innan. Det går inte i mitt fall. Jag var en kärnfrisk 19-åring när jag blev sjuk, nu är jag 27 år och har gått åtta år med en obehandlad infektion i kroppen. Jag blir aldrig samma människa som innan, varesig kroppsligt eller psykiskt. Och det vill jag faktiskt inte heller. Det går inte att jämföra och jag känner mig faktiskt nöjd med den jag är nu, sålänge jag känner att jag kan lita på min kropp, så länge jag inte vaknar upp med influensakänslor varje dag, värk i halva kroppen, yrsel, huvudvärk och overklighetskänslor. Så länge jag vaknar upp och mår som jag mår idag så är jag lycklig!

Jag kan inte tro att det är sant, men jag jobbar igen! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna göra det. I våras fick jag erbjudande om att hoppa in som vikarie för svenskakursledare på en språkskola här. Jag kände mig tveksam till o jag skulle orka, men jag var ju tvungen att greppa möjligheten. Nu ska jag från slutet av augusti undervisa 3 egna klasser, två kvällar i veckan. Och just nu håller jag i en intensiv-sommarkurs, 3 timmar varje förmiddag under två veckor. Det är 3 dagar kvar nu, och det har varit jätteroligt och gått över förväntningarna. Jag mår så bra av att känna att jag klarar av någonting, att jag faktiskt har lyckats ta mig tillbaka en gång till. Jag är lycklig i bussen på morgonen när jag åker till jobbet tillsammans med alla andra. Att jag faktiskt är en av dem, att jag är på väg någonstans, att jag är med igen. Lever. Att jag inte sitter där instängd i min sjukdom och önskar att jag kunde..