Spindelorkidén blommar!

Detta måste vara ett gott tecken! Jag bestämmer att det är ett gott tecken. Jag köpte den för två år sedan och den har inte blommat sedan dess. Men nu blommar den, samtidigt som jag blommar upp igen efter att ha varit så dålig under hela tiden den har stått hemma hos oss. Vi är starkare nu, min blomma och jag!

Jag är nog inte den "flummiga" typen som tror på allt möjligt övernaturligt, brukar allt gärna villja ha logiska förklaringar på saker och ting. Men allt kan man inte förstå...

En gång var jag med om något väldigt oförklarligt och det har verkligen satt sig fast i minnet. Min farmor tyckte mycket om trädgårdsarbete, hon blev över 90 år gammal och in i det sista var hon ute och hackade i rabatterna. Farfar brukade be henne låta bli eftersom hon nästan inte kunde gå längre, men på det örat lyssnade hon inte. Så han brukade sitta på en stol och vakta så att hon inte ramlade, det gjorde hon ibland men då fortsätte hon att hacka i liggande ställning tills han kom och lyfte upp henne. Hon var rätt envis av sig farmor..

Speciellt envis var hon när det gällde ett gammal halvdött äppelträd, som i stort sett bara hade en enda levande gren. Enligt henne växte de godaste äpplena någonsin på just detta träd, på den tiden det bar frukt.. Så länge jag minns var det iallafall bara en gren som levde och farfar och pappa ville gärna ta ner det eftersom det såg ganska tråkigt ut och var så genomruttet i stammen att det knappt hade markkontakt längre. Men det var det inte tal om, farmor vaktade äppelträdet med sitt liv. Hon lyckades övertyga pappa att bygga en ställning för att stötta det, och senare när det höll på att ge med sig och välta igen fick han lov att stötta det ytterligare med en stålstege. Farmor hade någon slags speciallösning som hon penslade på stammen för att den inte skulle ruttna bort totalt, och konstigt nog så lyckades en gren leva och trädet stå upp i alla dessa år.

Tills den dagen då farmor på kort tid blivit väldigt dålig, bara en vecka innan hade vi fått reda på att hon hade fått cancer. Vi var hos henne och när vi kom ut låg trädet på marken. Jag kommer ihåg att vi alla blev alldeles stumma, och vi tänkte inte säga något till farmor. Men hon tog sig upp en sista gång och tittade ut på trädet från sitt sovrumsfönster, på kvällen sa hon till mamma och pappa att "nu har trädet blåst ner". Jag tror inte att hon sa något mer om det jag kommer inte riktigt ihåg, men det var hennes sista kväll i livet, när hemtjänsten kom på morgonen efter hade hon somnat in i sömnen under natten.

Det var verkligen underligt, med farmor och trädet som båda blev så gamla och var riktiga kämpare. Så när jag tänker tillbaka på det så tänker jag på att det är underligt men inte omöjligt..vi kan som sagt inte förstå oss på allt..

Så därför har jag bestämt mig för att min blommande orkidé är ett gott tecken. Nu blommar vi upp igen! Och vi ger i vilket fall som helst inte upp!