Jag vill vara frisk!

Jag har verkligen njutit de senaste månaderna, det är en sån underbar känsla att orka igen, att ha kraft i kroppen, att inte känna sig som om man hade influensa dag ut och dag in, att inte vara yr hela tiden, att kunna fästa blicken igen och att kunna koncentrera sig och känna sig vaken. Jag har börjat leva igen och jag älskar det!

Nu är jag rädd, den senaste veckan har jag blivit tröttare och tröttare och nu känner jag mig alldeles febrig, har haft konstig huvudvärk till och från och svårt att fästa blicken. Dessa symptom har ju kommit och gått hela tiden även efter att jag börjat känna mig bättre. Innan behandlingen hade jag det såhär fast tusen ggr värre hela tiden, och allt eftersom behandlingen hållit på har det kommit mer och mer sällan och suttit i kortare och kortare tid. Nu har jag kännt mig risig i en vecka. Min syster har varit här de senaste dagarna och jag har som tur är fortfarande haft kraft att hitta på saker med henne, kroppen är inte så slutkörd längre, jag har lite reservkraft att ta av. Men sjukdomskänslan de senaste dagarna har varit slitsam, igår skulle vi på en konsert som jag sett fram emot och jag höll på att inte komma med eftersom jag sov halva eftermiddagen och inte vaknade. Älsklingen lyckades väcka mig till slut och vi kom dit och hade trevligt, men jag var trött och nu är jag rädd.

Jag behöver väl inte vara så rädd egentligen, jag vet ju vad jag måste göra, vi har ju en plan. Jag ska ge det några dagar till, men inte för många, bättrar det sig inte så börjar jag med antibiotika igen. Jag vet ju att det finns hjälp att få nu. Men jag önskar verkligen att jag slapp, jag önskar verkligen att jag hade blivit såpass bra att kroppen kunde klarat ut det här nu. Jag tycker att jag har gjort allt jag någonsin kunnat för att stärka mig själv.

Jag önskar verkligen att jag slapp ta mer antibiotika, men blir det inte bättre igen snart så har jag inget val. Jag vill inte förlora den livskvalite jag har fått tillbaka. Det har gjort mig så lycklig att känna att jag har ork, det har gjort mig så lycklig att kunna leva som en någorlunda frisk människa, och att till och med kunna jobba lite. Jag vill inte och tänker inte förlora detta igen. Jag borde väl känna mig glad av att veta att jag kan ta antibiotika igen, jag vet ju att många som är sjuka inte har nån tillgång till det och jag har svårt att tänka mig in i den vanmaktskänsla de känner trots att det inte var mer än ett år sedan jag själv var där. Det går ganska fort att vänja sig vid att man faktiskt kan få hjälp när man är sjuk, ganska fort att förtränga hur det var när man var alldeles ensam och utelämnad. Min överlevnadsinstinkt säger till mig att förtränga och gå vidare. Om jag ska tänka på det som varit innan, om jag ska ägna för mycket kraft åt den fruktansvärt bisarra situation som härskar i mitt hemland, då tror jag inte att jag klarar av att ta mig tillbaka.

Jag känner mig inte skräckslagen nu som tur är, jag är rädd och kanske mest besviken men inte skräckslagen. Jag behöver inte känna en sån fruktansvärd osäkerhet och oro, jag vet vad som är fel, jag vet varför det är så här. Jag vet att det inte beror på att jag är en svag människa eller håller på att bli knäpp på ett eller annat sätt. Mitt psyke är så mycket starkare nu och jag känner mig trots allt någorlunda lugn. Jag kommer inte behöva acceptera att bli illa behandlad eller att inte bli behandlad alls. Jag har redan facit på vad som hjälper genom den otroliga behandlingsframgång jag redan haft, för mig är det ett så starkt kvitto på vad som är fel på mig att jag inte behöver tvivla mer. Det, tillsammans med mina solklara provsvar, och det faktum att min sjukdom började två veckor efter ett fästingbett gör situationen så klar och tydlig för mig och mina närmaste, att inte ens Sveriges samlade läkarkår skulle kunna få mig att tvivla på mitt förstånd och min förmåga att känna hur jag själv mår igen.

Jag är ledsen för att behandlingen troligtvis måste fortsätta, jag vill inte behöva ta så mycket antibiotika. Jag vet att det har sina risker och jag önskar att jag slapp. Jag vet även att jag kanske inte kommer att bli helt bra igen, att jag måste lära mig att leva med en del symptom. Det kan jag göra, det har jag gjort senaste månaderna. Jag har inte kännt mig helt bra, det har varit upp och ner men det har gått att leva med. Jag försöker anpassa mig efter den kraft jag har. Men jag kan inte låta mig själv bli helt orkeslös och influensaaktig vecka ut och vecka in igen, jag kan inte lägga mig ner och ge upp det liv jag nu tagit tillbaka, när jag vet att det finns tabletter som kan hjälpa mig. Det är ingen alternativ och kommer jag inte tillbaka de närmste dagarna är jag tvungen att fortsätta antibiotikabehandlingen trots risker och oavsett om jag vill eller inte. Så är det bara.

Well, nu ska jag lägga mig i soffan, ta en stor kanna te och försöka fortsätta se hoppfullt på framtiden! Jag har så mycket planer nu och så mycket hopp, och det ska inte behöva ändras igen!