Jag mår faktiskt riktigt bra!

Oh vad skönt det är att kunna säga det, jag känner mig faktiskt helt ok. Det är tydligt att IVn hjälper mig, nästan ingen värk, väldigt lite yrsel, väldigt lite handikappande borreliasymptom överhuvudtaget. Jag känner mig lugnare i kroppen på något vis, inte samma stresskänsla, det känns lättare att slappna av. Jag har lite symptom till och från, problem med magen, frossa och feberkänslor,hugg i kroppen, kallsvettas väldigt mycket på nätterna efter de dagar jag fått IV, det är svårt att säga vad som är biverkningar, vad som är herxsheimerreaktioner och vad som är sjukdomen. Jag kan bli väldigt trött och i helgen behövde jag sova jättemycket. I fredags sov jag nästan hela dagen. Men det är en lite annorlunda trötthet än den hemska borreliatröttheten, det är inte "suddig i huvudet och helt färdig men ändå totalt stressad-trötthet". Tröttheten just nu är ganska behaglig, jag ger efter för den och när jag sedan vaknar känner jag mig bättre igen. En otrolig känsla!
Framför allt känner jag mer kraft och lust att ta tag i saker, allting känns inte som obeskrivliga berg att ta sig över. Jag känner mig klarare i huvudet..

Jag njuter av känslan och ägnar min tid åt ytliga saker, det är skönt när man kan göra det och lyckas koppla bort den ständiga oron för hälsan. Jag vågar tänka lite på framtiden igen. Jag är faktiskt väldigt bra på att "glömma" hur fruktansvärt dåligt jag ofta mår så fort jag känner mig bättre. Jag tror att det är det som gjort att jag tagit mig igenom alla dess år. Borreliasymptom går ju mycket fram och tillbaka, och varje gång det gått lite framåt för mig så har jag glömt/förträngt hur dåligt jag mådde dagen innan och satsat på en ljus framtid. Det har inneburit väldigt väldigt många besvikelser när jag inte klarat av det jag företagit mig på grund av att jag blivit sämre igen men det har också hållit hoppet uppe. Det var fruktansvärt när jag blev så dålig förra året att jag inte orkade fortsätta så, att jag inte orkade ta nya tag och kämpa vidare hela tiden, men det var nog tvunget att hända förr eller senare, kroppen orkar ju inte hur länge som helst och min kropp var verkligen helt slutkörd.

Nu har jag fått lite krafter tillbaka och jag går till min behandling med hoppet och tron att jag snart är frisk. Jag går dit, jag får min IV, jag går hem och ägnar resten av dagen till att tänka på andra saker än att jag är sjuk. Det är så jag måste göra, det är så jag har velat göra i alla år, men eftersom jag inte fått någon behandling har jag ju varit tvungen att ägna så mycket kraft på att fundera på hur jag skulle orka hålla mig på benen, på hur jag skulle kunna bli bättre. Jag tror att det är en stor del i läkandeprocessen att kunna förlita sig på att man får rätt hjälp. Det har jag aldrig kunnat göra men nu känns det som att jag kan det, och jag försöker förlita mig på att det ska gå bra.

Det kan vara så att det är en lång kamp kvar, det är väl till och med rätt troligt, men det vill jag inte tänka för mycket på just nu. Det är viktigt att ta till vara på hoppet i alla situationer, men det är definitivt lättare när man får behandling mot sin sjukdom och faktiskt känner att den hjälper en. Därför har jag mycket hopp just nu!