Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Lyme-borrelia är en av de snabbast ökande bakterieinfektionerna i världen. I Sverige insjuknar fler och fler människor varje år. De flesta fall upptäcks i tid och kan oftast botas med antibiotika. Men tyvärr är både allmänhet och läkare i vårat land skrämmande okunniga om att borreliabakterien, som är nära släkt med syfilisbakterien, kan gömma sig för vanliga tester. Om sjukdomen lämnas obehandlad kan den orsaka många olika fysiska och psykiska symptom och ibland vara dödlig.
Min behandling
Behandlingsriktlinjer
Augsburg
Om mig
Inlägg
Varför läser Du denna blogg?
Bloggarkiv
-
▼
2009
(69)
-
▼
juni
(11)
- Studie som inte överraskar.
- Intervju med Dr. Willy Burgdorfer
- Tysk läkarblogg om borrelia.
- Forskningsresultat som tål att läsas..
- Samarbete mellan Arenakliniken i Oslo och BCA i Au...
- Läsvärt...
- Ny trailer till Under our skin..
- Klinik i Oslo?
- Tysk professor
- Ännu en ny intressant artikel..
- Grattis min älskling!
-
▼
juni
(11)
Nu börjar kampen!
Jag insjuknade ett par veckor efter ett fästingbett när jag var 19 år gammal. Märket fanns där men var inte stort nog..flera borreliatester visade negtivt och jag övertygades att jag omöjligt kunde ha borrelia. Jag var så sjuk att jag fick avbryta mina gymnasiestudier. Jag kunde inte förstå hur det inte kunde vara något fel på mig trots att jag kände mig så sjuk och hade låg feber som kom att sitta i nästan ett år framåt. Läkarna sa att det var stress och att allt var psykiskt, trots att jag varit kärnfrisk tills innan fästingbettet och nu kände mig kroppsligt sjuk och inte alls deprimerad började jag till slut att tro dem. Att från att varit en aktiv tonåring plötsligt knappt orka gå upp ur sängen tärde ordentligt på psyket, att inte veta vad som var fel eller hur jag skulle kunna förklara för mina vänner varför jag inte orkade komma till skolan längre trots att jag inget hellre ville gjorde det ännu svårare och det tog inte lång tid innan jag faktisk blev deprimerad. Tio dagars doxyfermbehandling ett helt år efter jag insjuknat, vilken jag enligt journalen endast fick för att "det blivit en sån psykisk låsning för patienten och patientens pappa" räddade mitt liv och gjorde att jag kunde kämpa vidare. Med det gjorde mig inte frisk. Efter åtta år av olika diagnoser, allt från "det sitter i ditt huvud" till depression, till kroniskt trötthetssyndrom, till "du hade troligtvis nått slags virus som tog ner din kropp och nu behöver du vila" till ångestsyndorm, spänningsyrsel, migrän, till "det är din personlighet" mm. mm, träffade jag en kunnig läkare som bekräftade att jag är svårt sjuk och aldrig kommer bli bättre utan behandling. Jag hade kännt i åtta år att något inte står rätt till i min kropp men nästan gett upp hoppet om att någon läkare skulle tro mig. Åtta år av antidepressiva har hållt mig över ytan men inte gjort mig frisk. Och varför varför skulle man egentligen kunna bota en bakterieinfektion med antidepressiva och psykoterapi? Åtta år av kast mellan hopp och förtvivlan eftersom sjukdommen kommer i skov. Åtta år då jag om och om igen fått ge upp studier och annat jag tagit mig för eftersom största delen av min kraft har gått till att kämpa mot alla symptom. Åtta år av mitt liv då jag upplevt sorg, förluster men också kärlek och en otrolig lycka. Åtta år då jag kännt mig allt från dödssjuk till riktigt bra men aldrig 100% frisk.
Jag är 26 år och vet inte om jag någonsin kommer bli helt frisk. Men ingen kan någonsin igen säga till mig att det bara sitter i mitt huvud. Det kommer inte att bli en lätt kamp, men jag är inte heller typen som ger upp. Nu börjar min kamp för att bli frisk, denna blogg är en del av den kampen.
Mina länkar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar