Jag gjorde det!!

Mitt första lopp på över 10 år. En mil på en timme och en minut. Nästa gång kommer jag under timmen! Som jag har kämpat sedan jag började jogga och orkade knappt 400 meter förra hösten strax efter att jag fått borreliadiagnosen. Jag har tvivlat och en och annan har ifrågasatt att jag pressat mig trots att jag inte mått bra och trots att jag gått på höga doser antibiotika större delen av året. Men det här är kvittot för mig att jag gjorde det som var rätt för mig!

Jag vill absolut inte säga att man kan bli av med borrelia genom att rycka upp sig och ge sig ut och springa (den kommentaren verkar ju redan vara så populär hos diverse svenska "specialister" så den låter jag dem ha ensamrätt på). Jag har varit under kraftig behandling hela denna tiden och hade jag inte fått diagnos och behandling är jag inte säker på om jag ens varit här nu och jag hade definitivt inte sprungit en mil! Men det har hjälpt mig otroligt att träna, det har inte varit enkelt men jag har varit tjurskallig och inte givit mig och det har gett resultat. Jag tror inte heller att jag varit där jag är idag ens med all antibiotikabehandling i världen om jag inte kämpat med träningen så som jag gjort.

Jag har kämpat med tanken på att jag kanske inte får lov att vara ute och jogga, eller vara ute och hitta på roliga saker när jag är sjuk, att det får mig att framstå som en simulant som överdriver de dagar jag inte orkar någonting alls. Dessa tankar har verkligen varit tärande, speciellt innan jag visste vad det var som var fel på mig. Det är svårt att hitta en balans mellan det man själv faktiskt orkar och det som omgivningen förväntar sig att man ska orka när man är sjuk. Man känner att man måste vara på ett speciellt sätt för att bli tagen på allvar som sjuk, är man inte sådan så förväntar sig alla att man ska klara av mycket mer än man egentligen gör och hur man än vrider och vänder på sig blir det fel. Dessa tankar och funderingar är nog speciellt påtagliga när man har en sjukdom som inte riktigt räknas i ens eget hemland. Det är synd att det måste vara så för alla vet ju egentligen att man kan lida av en kronisk sjukdom och trots det ha ork till en hel del emellanåt. Det finns ju många sjukdomar som ter sig så.. Jag tänker inte räkna upp dem nu. Men en sak har nog de flesta sjukdomar gemensamt: man orkar mer och kan hantera livet med dem bättre om man får behandling mot dem och de symptom som de ger. Det är fruktansvärt att denna enkla logik verkar vara så omöjlig att ta till sig för dem som sätter standarden i vården. Och har man en sjukdom som de som egentligen skulle hjälpa en inte vill låtsas om att den finns, då är nog situationen bland de svårast man kan tänka sig. Inte direkt bästa förutsättningarna för att kämpa för att återfå sin hälsa...

Jag är glad att jag inte bor i Sverige, jag är glad att jag numera känner att jag har rätt att ta makten över mitt tillfrisknande och att bestämma över rätten till min egen hälsa. Jag är glad att jag inte längre är dumförklarad utan känner mig säker på min förmåga att känna skilland på när jag mår bra och när något är väldigt fel i min kropp. Jag är glad att jag nu vet att jag faktiskt har förmågan att känna skillnad på handikappande influensakänsla men värk och neurologiska symptom och en depression. Jag är glad att jag inte längre behöver tvivla på om jag är "frisk i huvudet" eller smart nog att känna hur jag själv mår. Att jag inte behöver acceptera tanken på att en läkare som pratat några minuter med mig skulle veta bättre hur jag mår än jag själv bara för att han råkar vara lite äldre och mer välutbildad. Jag kan inte bestämma att jag ska bli frisk, men det kan ingen. Men jag kan bestämma att ingen får trampa på mig och omyndigförklara mig igen. Det är en otroligt skön känsla att ha och jag är tacksam för den!

Jag är stolt att jag kan springa en mil nu, till våren tar jag två!