Träningsvärk och hopp

Jag mår bra, peppar peppar. Det är en fantastisk känsla. Nu ska jag ta mig tillbaka igen, ja jag har redan tagit mig en bra bit på vägen. Det är svårt att hantera det som har varit, svårt att hitta ett mellanläge mellan att helt förtränga att jag har varit så dålig som jag faktiskt har och att gräva ner sig och älta. Jag tenderar åt att mest försöka förtränga nu. Jag orkar så mycket just nu, jag har inte orkat så mycket på väldigt länge. Helt plötsligt har jag nästan glömt hur dålig jag nyss var, helt plötsligt försöker jag leva ett liv där orken är självklar, där det är självklart att man orkar gå upp på morgonen, att man klarar av dagliga uppgifter, att ha ett socialt liv och och att man kan göra upp planer för morgondagen och känna sig någorlunda säker på att man orkar genomföra dem. Jag vet inte om det är bra att förtränga så mycket som jag gör men jag vill leva medan jag kan! Rädslan att jag ska bli sämre igen finns där i bakgrunden, men jag vill inte låta den komma fram och förstöra det jag har nu.

Det var inte många månader sedan jag trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka, men nu känns det som att jag är på god väg! Om jag har fått en chans till så ska jag ta den!

Jag har varit i Augsburg och fått med mig antibiotika hem, men jag har inte börjat ta den. Mitt bakslag varade ca 2 veckor men sedan dess har jag kännt mig riktgt pigg igen. Förrförra helgen var jag förkyld. Riktigt förkyld med hosta och rinnande näsa, jag kände mig som man gör när man är förkyld, hade nästan glömt hur det är för det var väldigt länge sedan jag var förkyld sist. Det kanske låter konstigt men det var riktigt härligt att vara förkyld, en förkylning kan vara jobbig men i jämförelse med handikappande borreliasymptom är den riktigt härlig. Jag tror att förkylningen var ett tecken på att mitt immunförsvar har hämtat sig lite nu och det är ju fantastiskt bra!

Jag har börjat träna på gym och idag joggade jag inte bara utan körde intervallträning....och jag orkar! Jag har gått från att knappt orka gå till att orka så mycket! Mitt mål nu är att klara 10 km innan sommaren är slut. Och det känns inte alls omöjligt längre... Nu har jag träningsvärk i benen och det är skönt! Jag är så glad och tacksam att jag lyckats träna upp mig undan för undan under hela min behandling. Och så otroligt tacksam att min älskling pushat mig och tvingat mig att försöka lite till och lite till. jag var fantastikt glad när jag orkade jogga en kilometer utan att stanna.....länge kändes det som en total omöjlighet....och nu tror jag mig snart kunna klara en mil!

Jag vill att det ska fortsätta så här! Jag vill så vansinnigt gärna få vara frisk!