Norsk överläkare feldiagnostiserad

Det hjälper inte att vara läkare, ett fästingbett kan ge en borrelia oavsett utbildning eller status. Ett prov som har så dålig säkerhet som dagens borreliaprov kan visa fel oavsett om den sjuke är okunnig lekman eller har ägnat hela sitt yrkesliv åt medicin. Jag önskar ingen denna sjukdom, och lider med mannen som drabbats, men kan änd inte låta bli att känna att "vilken tur, att även överläkare drabbas". Vilken tur för oss vanliga dödliga som lider av borrelia att någon ur läkarkåren råkar ut föra samma okunnighet som vi så många gånger råkat ut för. En stor del av problemet är ju att man måste råka ut för det här själv för att verkligen förstå hur handikappande denna sjukdom kan vara, och hur fruktansvärd situationen för drabbade ser ut idag när det inte finns något tillgängligt prov som med någorlunda bra säkerhet (det är väl aldrig något som är 100%) ens kan säga om man har bakterien i kroppen eller inte. Och vilken tur att denne överläkare verkar vara en modig man som inte lägger locket på som så många andra utan går ut och berättar vad som hände honom och varnar för att det kan hända så många fler.

En överläkares ord väger tungt, tyngre än en ung kvinnas som inte hunnit börja sitt vuxna liv innan en fästing förändrade allt, tyngre än en mammas, som inte längre orkar ta hand om sina barn på grund av all trötthet och värk, tyngre än en ung man som efter fästingbett och typiskt utslag inte längre kan använda sina ben, men vars prover inte visar nåt och som därför har "någonting odefinierbart som sitter i huvudet". Tyngre än ett litet barns som har ständig feber och halvt förlamat ansikte, men är "färdigbehandlad" efter 10 dagars oral antibiotika.

Sedan jag började skriva denna blogg har jag fått höra så många osannolika historier, fruktansvärda historier som jag antagligen aldrig skulle ha trott på om jag inte haft min egen historia. Det är faktiskt så att jag ibland knappt tror på min egen historia, nu när jag mår så bra, och försöker gå vidare, då är det svårt för mig att faktiskt ta in hur det har varit, den verklighet man lever i när man är svårt sjuk känns osannolik så fort krafterna har återvänt igen. Det är otroligt tur, jag hade inte orkat leva resten av livet med minnet av den smärtan ständigt närvarande.

Alla de svårt sjuka människor som hört av sig till mig, alla de som jag hört berättas om, de har någonting gemensamt. Deras ord är ingenting värt, deras förmåga att känna sin egen kropp har uppskattats till noll. Sannolikheten att hamna där, i "det sitter i huvudet-facket" varierar mycket beroende på vem man är och i vilken situation man befinner sig i, men det verkar inte som att någon går säker. En ung flicka från landet har antagligen mycket större risk att hamna där än en chef inom näringslivet. Hos en stressad flerbarnsmamma beror snabbt alla krämpor på stressen medan en stressad läkare troligtvis inte godtar den förklaringen om han känner att han har en infektion i kroppen. Det är nog inte så konstigt att det antagligen är få läkare som lider av långt gången borrelia, en läkare som blir sjuk efter ett fästingbett tänker troligen inte" oj, nu har jag nog blivit lite utbränd eller kanske fått en släng av hysteri" utan han sätter det i samband med fästingen och tar antibiotika för säkerhets skull.

Kanske kan det ha betydelse när en överläkare vittnar om bristerna i provtagningen, kanske väger hans ord tungt nog, kanske kan han anses kapabel att känna sin kropp?
Eller är motståndet mot att mot att den här sjudkomens konsekvenser och vårdens gigantiska brister ska komma fram i ljuset för stort?

Time will tell! Jag är hoppfull, frågan är bara hur lång tid till det kommer att ta och hur många kommer få sina liv förstörta i onödan fram tills dess.

Nu går jag till jobbet, lycklig över att jag kan jobba igen, precis som den norske överläkaren!