Reportage om under our skin.

Intervju med producenten Andy Abrahams Wilson och Mandy Huges från filmen "Under our skin" Härligt att se hur frisk hon ser ut nu. Jag känner igen så mycket i hennes historia. Precis som min är den "för extrem för att vara sann" Hon var dessutom mycket sjukare än jag var och kunde varken gå eller prata. Ändå fick hon höra att det var psykosomatiskt. Jag kommer ihåg att att det fanns många tillfällen då jag önskade att jag skulla ha någon tydligt synlig skada, att det inte bara skulle kännas som att jag inte riktigt kunde kontrollera höger kroppshalva, utan att det faktiskt även skulle synas. Att den tydliga hemska känlan i kroppen av att något var väldigt fel skulle manifesteras ordentligt och synligt och att jag skulle bli lam "på riktigt". Då skulle jag få hjälp trodde jag. Då skulle man ta mig på allvar. Men idag är jag väldigt glad att mina besvär inte gick så långt som till att inte kunna röra sig. Idag känner jag till fler fall än jag nånsin skulle kunnat föreställa mig, vuxna och barn, som svårt att röra sig, svårt att prata, eller som har blivit rullstolsbundna. Många av dem har en klar och tydlig borreliadiagnos, i flera fall blev de bättre under den korta antibiotikakur de fick, men försämrades när behandlingen avbröts. De flesta var kärnfriska innan de fick ett fästingbett. För dem finns det ingen som helst behandling att få, iallafall inte om de bor i Sverige och söker sig till den svenska sjukvården. Detta trots att det finns lindring och i många fall också bot. Mandy Huges är ett levande bevis. Jag också.