Skilda världar

Jag kan inte riktigt släppa tjejen vars mamma jag pratade med igår. 12 år gammal, flera fästingbett förras sommaren, konstaterad borrelia i både blod och ryggmärgsvätska i november, hjärninflammation och hjärnhinneinflammation. Två veckors doxyferm som inte riktigt hjälpte, jättetrött och många konstiga symptom sedan dess, håller nu på att bli sämre och kan inte gå till skolan, får mer och mer problem med värk och nedsatt röresleförmåga i högerbenet. Och hon får ingen mer behandling!! För hon är färdigbehandlad!!! När jag hade lunginflammation som barn tog inte de första två antibiotikakurerna, jag var riktigt dålig och fick en kur till och sedan ännu en till. Då hjälpte det... Tror att jag var hemma från skolan i en månad. Men det var aldrig tal om att jag inte skulle få mer behandling eftersom jag redan fått en kur. Alla märkte ju att jag blev sämre i stället för bättre, precis som denna flicka. Men hon är färdigbehandlad!!! Ska ett barn behöva bli kroniskt sjukt i dagens Sverige om inte hennes föräldrar tar henne utomlands för att få antibiotikabehandling? Ett barn med så klar diagnos? Jag kan faktiskt inte riktigt tro det! Mycket har jag fått höra under de senaste åren, men det här är väl ändå väl magstarkt? Varför Sverige? Varför kan inte ens barn med klara borreliadiagnoser få hjälp längre? Det verkar vara ett lotteri vem som får behandling. Förut behandlade man barn med dessa symptom med intravenöst, nu gör man det ibland..om man vågar verkar det som. Vilka repressalier är det man är så rädd för att man väljer att inte försöka bota ett sjukt barn?

Annars skiner solen fortfarande i Zürich, vi ska strax ner till stan och titta på en ny kostym till älsklingen. Vi har mycket att fira de närmaste veckorna. Det är stora saker på gång, så det är klart att han ska ha en ny kostym! Sedan sätter vi oss nog vid sjön på någon uteservering och njuter. Jag är lycklig över att kunna det, njuta av stunden, att min kropp inte befinner sig i totalt panikläge dygnet runt längre. Att jag kan njuta av allt bra som händer i stället för att kämpa mot alla konstiga symptom. Det är verkligen skilda värdar, att vara så sjuk att allt blir en kamp och att känna sig frisk och att livet rullar på . Jag är så tacksam att jag befinner mig i den senare världen nu. Jag känner för alla dem som inte gör det, men ni ska veta att det faktiskt går att komma tillbaka igen! Så länge man vägrar att ge upp!