Helle Klein hade tur!

Aftonbladets Helle Klein hade tur, när hon gick och mådde dåligt under under flera veckor föreslog hennes läkare borreliatest, det visade positivt och läkaren skrev ut sammanlagt 6 veckor antibiotika, vilket räckte för att hon skulle få sin hälsa tillbaka.

Jag är otroligt glad och tacksam att Helle berättar om det här för det är inte alla som har samma tur. För om man får borrelia i Sverige gäller det verkligen att ha tur, tur med att få en läkare som har någon som helst aning om sjukdomen och besitter förmågan att tänka självständigt, tur med att proven som tas visar positivt, det är nämligen rena lotteriet...

Jag hade inte den turen, som jag skrivit innan var mina prov negativa och jag hamnade i "du är en ambitiös ung tjej och då är det lätt att bli lite utbränd, eller så kanske det är sviterna efter en virusinfektion, eller du kanske är deprimerad, man behöver inte vara ledsen för att vara deprimerad, det kan sätta sig i kroppen, eller så kan det vara kroniskt trötthetssyndrom"-facket. Detta trots att jag sökte läkare för att jag mådde dåligt och blivit fästingbiten några veckor innan, detta trots att mina symprom var typiska. Jag känner så väl igen det Helle skriver om tryck i huvudet och en influensa som inte bryter ut....

Jag kan föreställa mig att Helle, som politisk chefredaktör på Aftonbladet, hade bättre utgångsläge när det gäller om läkaren lyssnar på en och tar en på allvar än jag, en då 19-årig gymnasietjej från landet. Men jag är ändå alltför väl medveten nu, efter alla mail jag fått och allt jag läst att den svenska okunnigheten kan drabba alla hårt om man har otur, oavsett vem man är eller vad man gör. För det handlar om att ha tur om man ska få behandling mot borrelia i Sverige idag. Det är faktiskt en helt bisarr situation som jag tror är mycket svår att ens kunna föreställa sig om man inte varit drabbad av den.

Jag känner mig så lyckligt lottad att jag överlevde alla år jag var sjuk, att jag på nåt vis lyckades hålla mig på benen och så lyckligt lottad att jag träffade en underbar man som stöttade mig och trodde mig, att jag till slut förstod och hade möjlighet att skaffa mig ordentlig behandling. Att jag orkade kämpa lite till och lite till när jag var som sjukast förra året, att jag hade stöd, att jag hade råd... Jag vet faktiskt inte hur jag klarade det men jag känner mig så bra nu. Jag njuter av varje dag som det känns så här och hoppas så otriligt mycket att det ska få fortsätta..

Jag är så glad att jag inte bor i Sverige längre utan i ett land där min sjukdom faktiskt finns enligt sjukvården, jag är så glad att jag vet vart jag ska vända mig om det blir värre. Jag är så glad att jag lyckats återta så mycket av min sargade självkänsla igen. Jag kommer aldrig någonsin låta någon övertala mig att jag har psykiska problem när jag känner mig så tydligt kroppsligt sjuk igen. Jag kommer inte låta någon mer läkare tala om för mig hur jag känner, när jag går till doktorn är det för att få hjälp med de besvär jag har, inte för att bli nedtryckt, förnedrad och runtskickad. Jag behöver inte acceptera något sådant igen. Det känns så skönt, det känns som att jag har kommit en bra bit på väg! Jag önskar att denna möjlighet att återfå sin hälsa och sitt liv igen fanns för alla, även i Sverige. Det är ju en sjukdom som faktiskt oftast går att bota. Det är så onödigt det som pågår, så mycket onödigt lidande...