Litet bakslag, bara litet....

Jag är väl kanske inte så jättestark ännu som jag gärna vill tro. Men jag är bannemig på väg dit! Just nu har dock de senaste veckornas (superroliga) kraftansträngningar tagit ut sin rätt lite. Efter förra veckas Lundresa och en lugn helg (det behövdes) var jag igång med full energi i måndags igen. Jag har börjat en utbildning på min språkskola när jag jobbar. Det är för att få ett EUROLTA (European Certificate in Language Teaching to Adults) certifikat. Det kommer ge mig papper på att jag har nån slags behörighet att undervisa språkkurser för vuxna, och är giltigt i de flersta europeiska länder. Utbildningen är heldagar varannnan måndag under ett halvårs tid och en hel del grupparbete och inlämningsuppgifter upptill det. Jag hoppas så att jag ska lyckas slutföra det här! Jag har börjat på så mycket som jag inte orkat slutföra, jag har en del högskolepoäng från fristående kurser som jag läst när jag bodde i Sverige och på distans, men mycket är halvfärdigt. Jag har börjat på något för att sedan tvingats inse att jag är för sjuk för att orka, jag har aldrig haft något problem svårheten på studierna, men tvingats ge upp ändå när jag varit för sjuk för att gå upp på morgonen. Jag har egentligen inte haft några problem med att förstå litteraturen, jag hade iallafall alltid lätt för mig i skolan innan jag blev sjuk, men om och om igen har jag tvingats inse att jag inte kunnat fortsätta eftersom jag inte lyckades fokusera med ögonen bra nog för att läsa en text, eftersom min goda koncentrationsförmåga helt plötsligt var borblåst och jag kom på mig själv med att läsa om samma rad om och om igen utan att egentligen veta vad jag läst. Eftersom jag har haft för ont och varit för febrig för att kunna tänka på något annat och eftersom det starka ljuset från en läslampa har gjort ont i mina ögon.
Jag har försökt och försökt om och om igen, fast besluten om att jag skulle skaffa mig en utbildning som jag alltid tänkt, men jag har fått ge upp så många gånger.
Men nu gör jag ett nytt försök, jag är så glad över mitt jobb på språkskolan, och det här certifikatet vill jag ta. Nån slags examen, av nåt slag, även om det inte är en universitetsexamen, något papper på att jag kan något innan jag fyller 30, det har varit mitt mål ett bra tag nu. Och jag har inte gett upp det riktigt ännu...

Iallafall började utbildningen i måndags, 8.30-17.20 och sedan undervisade jag 18-22 som jag alltid gör på måndagarna. Det blir långa måndagar varannan vecka, jag är lite rädd att de blir längre än min kropp tillåter. Men jag känner mig ju stark nu, och jag är envis! I måndags gick det iallafall jättebra, så många saker som jag har plågat mig igenom när jag mått jättedåligt, men i måndags mådde jag finfint hela dagen, kände mig full av energi. Det var en härlig känsla!

Men resten av veckan har jag inte varit lika pigg, värken i högersidan av huvudet är tillbaka, för första gången på jag vet inte hur länge. Det är ju egentligen fantastiskt, inte att den är tillbaka, men att jag glömt när den var där sist! Det fanns ju en tid när den var där jämt, en tid då jag knappast levde utan bara existerade. Jag har haft lite feberkänslor från och till igen de senaste dagarna, isningar i huvudet när jag virdit på nacken och ibland när jag bara rört på ögonen, lite lätt dimmig i huvudet. Gamla vanliga symptom. De oroar mig lite, som alltid, men det är ändå extremt lång till den den fruktansvärda vanmakt,rädsla och hjälplöshet som de framkallade hos mig förrut. Förrut, när de vägrade släppa greppet om mig. Nu tar jag för givet att det ska ge med sig igen inom några dagar, gör det inte det så blir det ett senare problem, och till det problemet har jag flera olika lösningsförslag att ta till. Jag vet att det här kan behandlas, jag är inte hjälplös längre. Så långt har jag kommit nu, och trots bakslaget tror jag att jag är på god väg att återfå min hälsa!