Nu måste jag skärpa mig!

Jag har blivit en riktig livsnjutare. Sommaren har varit härlig.... och full med onyttig mat, glass, kakor, godis och ett och annat glas vin. Det är härligt att känna sig frisk och känna kraften i kroppen och bara njuta av tillvaron.
Nu måste jag dock skärpa mig lite, jag är ju helt säker på att den hälsosamma livsstil som jag tvingades till efter diagnosen är en stor del av anledningen till att jag kunde bli så otroligt mycket bättre som jag blev när jag väl fick behandling. Jag slutade helt och hållet att äta socker och vitt mjöl under antibiotikabehandlingen och med älsklingens hjälp (ofta fick han mer eller mindre tvinga mig) började jag träna igen (jag var vältränad innan jag blev sjuk men när jag var som sämst orkade jag inte träna alls under långa perioder) och gjorde det konsekvent varannan dag utom de dagar jag hade som allra mest feber och influensakänslor. Ibland orkade jag inte jogga mer än några hundra meter, ibland orkade jag bara gå, men jag tog mig ut, tvingade mig ut, blev uttvingad, oavsett hur dåligt jag mådde. Det blev min räddning.

Jag tränar regelbundet nu också och nu handlar det inte om en till två hundra meter som jag springer utan en till två mil. Jag har kommit otroligt långt och jag är stolt över mig själv. I sommar har jag släppt på min stränga hälsodiet och jag har inte alltid tränat lika regelbundet. Det har gått bra jag har inte blivit sjuk, men jag känner att det inte är bra för mig och nu måste jag hitta diciplinen igen. Det är dumt att utmana ödet för mycket. Jag vet ju vilken sjukdom jag har lidit av i så många år, och jag vet ju att en hälsosam livsstil är a och o för att fortsätta att hålla sig frisk efter en sådan historia. Man ska verkligen inte underskatta betydelsen av vad man äter och att man rör på sig, speciellt inte om man har eller har haft en svår sjukdom.

Alltså, skärpning nu Emma! Jag åt just upp den sista glassen i frysen och i morgon blir det andra bullar (dvs. inga bullar). Jag kunde ju när jag var tvungen så jag kan nu också. Visst ska jag unna mig att njuta av livets goda men det får inte gå ut över min hälsa. Nu blir det hälsosam mat och regelbunden träning. En och annan onyttighet kommer säkert att slinka ner även i höst, men det måste var mer undantag än regel. Till vardags kommer jag från och med nu inte äta något socker eller något vitt mjöl. Det är ett löfte till mig själv och jag kommer hålla det!

Regnjogging

Kom just hem från en joggingrunda i ösregn. Det känns härligt i kroppen nu. När jag tränade fotboll för många år sedan tyckte jag alltid att det var härligast att träna i regn. Nu märker jag att det stämmer för jogging också. Jag tror att det är stärkande för immunförsvaret att träna i ruskväder också. Jag har lyckats få upp styrkan och konditionen ordentligt nu, speciellt om man jämför med i somras/höstas då jag tvingade mig att börja jogga och orkade 200 meter för att sedan vara helt färdig. Nu orkar jag betydligt längre, och jag behöver inte längre tvinga mig. jag springer förstås inga maraton, men vem vet, en dag kanske det kommer också...

Jag tror att träningen är den verkliga nyckeln till att bli och hålla sig frisk. Jag menar förstås inte att de som är svårt sjuka ska ge sig ut och jogga och så blir allt bra, för jag om någon vet att det inte funkar så. Det är ju (borde vara) en självklarhet att man ska ha behandling mot sjukdomen man har. Men jag tror att man har mycket att tjäna på att börja med fysisk träning i den mån man orkar så fort man har fått lite lite kraft tillbaka.

Jag har skrivit om den antibiotikabehandling jag fått i ett inlägg lite längre ner och jag är faktiskt övertygad om att den räddat livet på mig, så dålig som jag var innan den påbörjades. Jag tror dock inte att den är det enda som bidragit till att jag blivit så mycket bättre, jag är inte alls säker på att jag skulle må som jag gör nu om jag bara fått antibiotika och inte lyckats börja träna, gått hos kinesisk läkare, varit (mer eller mindre) noga med kosten och tagit olika kosttillskott, vitaminer och mineraler. Det är synd att det i Sverige är så stark motsättning mellan skolmedicin och alternativ medicin, att de finns de som på fullt allvar tror att det enda som hjälper mot sjukdomar är att få ett eller annat kemiskt preparat i form av piller, spruta eller likande.

Jag tror fortfarande att en duktig kinesisk läkare skulle kunna bota borrelia utan antibiotika, men det skulle ta många år och vem har tid eller råd att låta det göra det? För min del vet jag inte om jag hade stått ut med att må så dåligt som jag gjorde länge till, jag tror att jag skulle ha knäckts totalt. Så jag är glad att forskningen idag har gett oss antibiotika, och jag är glad att jag fått det och fått uppleva en (relativt, om man tänker på hur länge jag varit sjuk) snabb förbättring. Det borde vara en självklarhet att man sätter in de möjligheter skolmedicinen erbjuder mot borrelia, varför gör man inte det? Varför får svårt sjuka ingen antibiotika??
Sedan får man inte glömma att antibiotika inte är lösningen på allt utan ett hjälpmedel. Min sjukdom har fått mig att tro att alternativ medicin, kost och träning kan vara väldigt verksamt, detta trots att antibiotika räddat livet på mig. Varför skriver jag "trots" egentligen? Det borde väl vara självklart att det ena inte utesluter det andra?

Förresten..

..så har jag gått ner tre kilo under denna tid också, lagom tills jag blir frisk kanske jag har nått size zero och kan ta snabbtåget genom alperna direkt till Milano och söka jobb :)

Nej skämt o sido så får jag väl passa mig lite för att gå ner för mycket, fast det är nog inte så stor risk. Jag äter inte mindre nu än förut, man får se till så att man inte gör det, det är lätt hänt eftersom man inte blir så hungrig när man dragit ner på kolhydrater. Det är väl så kändisarna gör när de använder atkins för att gå ner fort, äter mindre för att de är mindre hungriga alltså..

Atkinsdieten

Nu har jag ätit efter Atkinsdieten i ca två och en halv vecka. Jag måste säga att det har gjort skillnad. Jag blev piggare strax efter jag börjat med det och det har hållit i sig. Fick en försämring när jag började med Metronidazol men nu känns det bättre igen. Det känns på något vis som om förbättringen jag började känna under antibiotikan fick sig en extra skjuts, en extra dimension på något sätt, sedan jag lade om kosten. Kroppen blev mindre tung, och kraften känns inte riktigt riktigt lika bräcklig. Men det är små skillnader, väldigt små, även om älsklingen säger att det märks att jag är på bättringsvägen så känns det så osäkert, jag själv känner mig osäker. Det känns som att allt skulle kunna rasa när som helst, att det lilla jag byggt upp senaste månaden bara kan falla sönder hur lätt som helst. Jag kan inte lita på min kropp, jag kan inte lita på att jag har nån kraft, inte lita på att jag klarar av något. Men det känns lite stabilare, lite, lite...

Det är faktiskt inte alls så svårt att hålla sig borta från sötsaker, eller bröd pasta potatis och co. Efter några dagar saknar man det inte. Mitt liv fick en extra dimension nyss också, när jag efter att inte ha druckit kaffe på månader kom på att Starbucks har koffeinfri latte! Nu har jag svårt att hålla mig därifrån, inte vet jag om det är helt nyttigt, men just nu är det min godsak som jag unnar mig... En latte och en bok på starbucks, då kan jag glömma av alla sorger en stund..

Det vore intressant att höra om någon har erfarenhet av att lägga om kosten vid borrelia, om det har hjälpt någon.

Sportigt, sportigt...

Jag har varit riktigt sportig de senaste tre dagarna. I fredags var jag och simmade, igår var vi och joggade och jag orkade nästan dubbelt så långt som gången innan! Idag tog vi en liten vandringstur uppe på Uetliberg, som är det högsta berget i Zürich. Det var verkligen höstigt och härligt. Det är skönt att bara gå och gå när man känner att krafterna räcker till. Nästa helg planerar vi våran första Alputflykt, då blir det förhoppningsvis lite vandring på högre höjder. Hoppas jag har lika mycket kraft då som idag, minst.

Jag har känt ett litet uppsving nu de senaste dagarna sedan jag lagt om kosten, känner mig på något konstigt sätt mycket lättare i kroppen nu när jag undviker socker och kolhydrater. Nån kolhydrat slinker väl med förstås, och det behöver man nog, men jag äter inget bröd ingen potatis, pasta eller ris mer. Värken och yrseln har hållit sig inom gränser också, men det brukar ju komma och gå så det är väl för tidigt att ropa hej ännu. Framför allt har jag haft lite mer ork att ta tag i saker och känt mig klarare i huvudet än på länge. Jag hoppas att det inte bara är tillfälligt...

Jag har mycket att ta tillbaka när jag blir bättre, mitt självförtroende har fått sig en rejäl törn, speciellt under det senaste året när jag inte längre orkade jobba eller plugga längre. Det är svårt att ta sig tillbaka och vara riktigt "med" i samhället igen, när man halkat lite vid sidan om. För så känns det nu, dålig ork, ny plats, inget jobb och inte så mycket umgänge här. Jag känner mig inte riktigt delaktig, utan mer som om jag går vid sidan och tittar på. Men jag tror att det ska gå bra, bara tillfrisknandet får fortsätta och orken blir bättre så ska jag nog leva mig in här ordentligt och inte ha allt för stora problem med att hitta ett jobb. I november, december har jag anmält mig till en konversationskurs i schweizertyska. Jag hoppas så att jag ska ha ork och ro att engagera mig och koncentrera mig på kursen, att det inte blir ännu en sak som jag bara måste kämpa för att ta mig igenom medan jag slåss mot symptomen. Det är lite krångligt att förstå vad folk säger här, men det går bättre och bättre tycker jag. Får jag bara bli friskare och friskare under hösten ska jag nog inte ha några problem med språket efter jul, det är ju trots allt tyska, fast en väldigt skum version..

Låt nu det få bli bättre och bättre, låt mig bli friskare och friskare, jag behöver det så otroligt mycket!!

Diet

Så här säger Burrascano i sina Guidlines:

SUPPORTIVE THERAPY
CERTAIN ABSOLUTE RULES MUST BE FOLLOWED IF LYME SYMPTOMS ARE TO BE PERMANENTLY
CLEARED:
1. Not allowed to get behind in sleep, or become overtired.
2. No caffeine or other stimulants that may affect depth or duration of sleep, or reduce or eliminate
naps.
3. Absolutely no alcohol!
4. No smoking at all.
5. Aggressive exercises are required and should be initiated as soon as possible.
6. Diet must contain generous quantities of high quality protein and be high in fiber and low in fat and
carbohydrates- no simple carbohydrates are allowed. Instead, use those with low glycemic index.
7. Certain key nutritional supplements should be added.
8. COMPLIANCE!

Jag har nu företagit mig att ta det här med dieten på ännu större allvar. Förutom koffein och alkohol verkar det som om det viktigaste är att dra ner på socker och kolhydrater. Jag fick tips om att det liknar LCHF-kost, eller Atkins-dieten. Jag förstår det som om dessa två dieter är i stort sett identiska, rätta mig om jag har fel.
En sak stämmer ju dock inte med Burrascanos råd och det sättet att äta. Han skriver att man ska äta lite fett, och dessa dieter går ju ut på att man ska äta mycket fett. Men om man inte ska äta fett, och inte heller kolhydrater, vad ska man äta då egentligen? Kanske är GI mat det rätta? Jag måste sätta mig in i detta lite mer, har aldrig brytt mig speciellt mycket om dieter tidigare.

Jag gick iallafall ut hårt i förrgår morse och uteslöt socker, bröd, pasta, ris och potatis. Dessa produkter brukar jag äta något av varje dag annars. I stället har jag ätit mer kött, sallad och mjölkprodukter. I morse vaknade jag och var alldeles svag i kroppen, det var inte likt mina vanliga problem, utan total svaghetskänla. Skulle promenera med älsklingen till hans kontor, men orkade knappt gå och när jag reste mig svartnade det för ögonen. Visst brukar jag vara trött och känna mig lite borta allt som oftast av min sjukdom, men riktigt så brukar jag inte känna det. Jag gissar på att det berodde på att kroppen saknade kolhydraterna. Jag tog en smörgås och några timmar senare kändes det mycket bättre. Det kanske är klokt att trappa ner på det lite långsamt. Annars var det lättare(än så länge) än jag trott att undvika socker och kolhydrater. Det finns mycket gott som inte innehåller detta. Men jag känner mig inte riktigt mätt efter maten trots att jag ätit mycket, magen saknar väl all uppfyllnad som potatis, bröd och co. ger.

Jag ska försöka leva efter Burrascanos Guidlines så gott jag kan tänkte jag. Hoppas att jag lyckas hålla det. Just nu känns det som jag gör vad som helst för att få en stadig bättring. Just i eftermiddag känns det ganska ok, det är skönt när det är så, men det är ett ständigt växlande fram och tillbaka.

Träning

Idag har jag försökt styrketräna lite här hemma med några hantlar vi har liggandes. Det kändes bra och nyttigt, det är nog väldigt bra för att bygga upp kroppen. Under den tid av min sjukdom som jag mådde som bäst började jag träna på gym, och den bättringen höll ju i sig ända tills jag slutade med det på grund av flytten till tyskland. Jag tänkte först gå ut och försöka jogga lite eller gå och simma idag men kunde inte förmå mig. Det gör ont i högersidan av mitt huvud, speciellt bakom den svullna lymfkörteln bakom höger öra, och jag känner mig seg och deppig. Jag funderar på hur jag ska orka med det här, dagarna här hemma känns ibland outhärdliga. Jag behöver verkligen komma igång och känna att jag gör något nyttigt, jag behöver komma ut och skaffa mig ett umgänge här i Zürich. Men jag är så osäker fortfarande på hur mycket jag orkar, sjukdomen bara slår tillbaka hela tiden. Hade jag haft ett jobb som jag var invand på skulle jag nog klara jobba lite nu, jag har ju jobbat och mått dåligt många gånger förut, och av någon anledning klarat av det. Men steget därifrån till att söka ett alldeles nytt jobb i ett nytt land är väldigt långt. Samtidigt märker jag att mitt psyke inte klarar av att gå hemma hur länge som helst.
Jag har i alla fall tagit första steget nu och anmält mig till en konversationskurs i schweizertyska under november och december. Språket är ju ännu en liten barriär även om det inte är någonting i jämförele med sjukdomen. Jag har inga problem med att prata och förstå vanlig tyska, och prata det kan jag göra här också eftersom alla förstår mig. Men jag har lite problem med att förstå schweizarna när de pratar på sin dialekt.
Jag hoppas jag orkar genomföra kursen och framför allt att jag orkar engagera mig och intressera mig för den. Jag har genomfört så många saker utan att egentligen få ut så mycket av det, eftersom så stor del av kraften alltid går åt till att försöka hålla nere symptomen och försöka hänga med trots alla symptom.

Tillbaka till det här med träning. Det förvånar mig lite att det talas så lite om träning och kost när det handlar om borrelia och att det ofta framställs som att antibiotika är en tillräcklig lösning. Antagligen är det så i de flesta fall där sjukdomen behandlas tidigt och tillräckligt. Då räcker det nog att få antibiotika och man behöver inte göra så mycket förändringar i sin livsstil. Jag börjar mer och mer förstå att så inte är fallet för mig. Dr. Burrascano, som verkar anses som den främste borrelialäkaren av många har skrivit Guidelines om om diagnostik och behandling av borrelia och andra fästingburna sjukdomar. Det är dessa Gudelines som läkarna i Augsburg till stor del använder sig av. En sak som verkligen slår mig i hans text är att han skriver: "Despite antibiotic treatment, patiens will NOT (ja han skriver med stora bokstäver) return to normal unless they exercise." Om nu den som anses vara den främste experten säger detta rakt ut, varför får det då såpass liten uppmärksamhet?

Det är ju inte lätt att träna när man inte mår bra, men så fort man orkar ska man nog försöka att verkligen ta det på allvar. Man får väl vara lite försiktig så man inte anstränger sig alltför mycket när man äter antibiotika. Vet egentligen inte om det är farligt, men jag känner att i alla fall för mig är det mycket farligare att låta bli.

Burrascano skriver också om kosten. Jag tänkte försöka ta det ännu mer på allvar. Jag har undvikit koffein och alkohol under hela behandlingen men inte riktigt lyckats ta det på allvar att man inte bör äta socker och kolhydrater (socker har jag dragit ner ordentligt på men inte lyckats undvika helt). Nu tänkte jag se om jag kan klara av det, det är ju ingen stor uppoffring egentligen om man kan få tillbaka sin hälsa men det är inte lätt att lägga om sina vanor, speciellt inte när man inte mår bra.

Nu måste jag först försöka få tillbaka lite gnista och hopp, jag känner mig verkligen deppig. Korta stunder är det lite mer uppåt, men annars så känns allting väldigt övermäktigt just nu.