Örtmedicin

Har fått en del frågor om örterna jag tar. Det har varit flera olika örter. de gånger jag fått örter utskrivna har det varit av en kinesisk eller tibetansk läkare. En gång hade jag med mig Stephen Harrod Buhners bok Healing lyme till min förra kineskiske läkare. Han intresserade sig för den med sa att den del av de örter som rekomenderas där för tillfället inte passar mig. Det är nämligen puls och tungdiagnosen som avgör vilka örter som man ska ta, och de anpassas personligt efter varje patient. Därför är jag osäker på om det ger så mycket att jag berättar om vilka örter jag har tagit, det som hjälper för någon kanske inte alls är det rätta för någon annan. Om man vill försöka med örtmedicin så tror jag att det bästa är om man har möjlighet att få det utskrivet av en läkare.

Den lilla kulan jag fick från min tibetanske läkare innan jul och som hade så väldigt positiv effekt på mig heter Rinchen Drangjor Rilang Chenmo (The great presious gold compound black pill). Det är foto nr. 2 här ovanför. Jag tror inte att det går att få tag på i Europa, jag fick det direkt av min läkare som köpt det i Tibet.
Det finns lite information om det här. (min läkare sa dock ingenting om att ta det vid fullmåne eller rabbla något mantra, jag antar att han förstår att det skulle göra vilken västerlänning som helst skeptisk) Jag hittade även en sida där det säljs, men jag vet inte om det går att beställa till Sverige, eller om man kan vara säker på att det är samma piller.

På fotot längst ner är ettiketten med beståndsdelarna i den medicin jag tar nu. (klicka på fotot så förstoras det)Det säger dock inte mig så mycket, utan jag litar helt och hållet på min läkare..

Här vräker snön ner ute idag och jag sitter och förbereder mig inför kvällens lektioner. Jag mår bra, har fullt upp och det är härligt!

Närmaste tidens behandling uppstyrd!

Nu släppte en sten från mitt hjärta, nu vet jag hur behandlingen ska fortsätta den närmaste tiden. Planen var från början att jag skulle ta blodprov 27 nov och åka till Augsburg för att diskutera fortsatt behandling den 12 december. Troligtvis skulle fortsatt behandling innebära IV. Men detta har oroat mig eftersom jag inte sett någon möjlighet att genomföra IV-behandling över julhelgen. Min husläkare har stängt och jag planerar nu dessutom att åka hem till min mamma redan i början/mitten av december eftersom min man är bortrest några veckor innan jul och jag har så svårt att vara själv. Sedan kommer han också till Sverige och vi är inte tillbaka i Zürich förrän efter nyår.... Jag såg behandligen skjutas längre och längre framåt och kände att det är inte hållbart eftersom hade en tydlig förbättring när jag åt anitbiotikan. Jag har ingen väldigt tydlig försämring nu men förbättringen har absolut stannat upp, och den var ju bara precis i början.

Så jag hörde av mig till Augsburg och frågade om möjligheten att jag direkt efter att blodproverna är tagna den 27e börjar en ny oral terapi och fortsätter den över jul, och därmed skjuter på återbesöket och den antagligen nödvändiga IV-behandlingen till efter helgerna. Jag var så nervös när jag ringde, jag får alltid ångestkänslor av att ringa till läkare. Även till Augsburg, trots att jag där alltid blivit bra bemött. Men rädslan sitter så djupt rotad...

Hon som svarade skulle höra med Dr. Nicolaus och hon ringde tillbaka ganska fort och sa att vi kan göra så. Nu blir det alltså så att jag fortsätter min paus fram till den 27e, då nytt LTT och CD57 prov tas, jag får en ny behandlingsplan tillskickad och efter provtagningen går jag på antibiotika igen. Fortsätter iallafall fram till 10 januari, då jag åker till Augsburg på återbesök. Nu känner jag ett litet större lugn inför den kommande månaden. Nu ser jag fram emot att åka hem till mamma, kanske kan jag där bli lite mer aktiv än jag varit senaste månaderna här, och lite mindre ensam om dagarna. Kanske kan jag se det som en chans till ett ordentligt uppsving i stället för en nödvändighet eftersom jag inte klarar vara själv i flera veckor. Och det ska bli roligt att tillbringa tid med mamma, och med min syster när hon kommer hem till jul, väldigt roligt!

Det ska bli väldigt spännande att se om mitt CD57 prov visar på bättre värden denna gång. jag hoppas verkligen det, det visar ju på immunförsvarets förmåga och det måste ju vara det viktigaste av allt att det återhämtar sig för att man ska kunna bli frisk. Jag tror inte att den här pausen jag har gjort med antibiotikan har varit av ondo, det kan mycket väl varit en bra paus, jag känner ju att kroppen kämpar ständigt, både med och utan antibiotika. Förhoppningsvis var det exakt rätt sak att göra att ta paus nu. Men jag är glad att jag om en dryg vecka ska fortsätta med antibiotika igen, för jag känner ju mycket väl att sjukdomen är långt, långt ifrån borta, förbättringen har just börjat och det är mycket kvar.

Jag var hos min kinesiske läkare i morse och jag är lika imponerad som alltid. Ikväll kommer jag ha feberkänslor, det har jag varje gång jag fått akupunktur. det måste vara positivt! Han poängterade igen det viktiga i att jag försöker sporta så mycket jag orkar, sa att han förstår att det inte är lätt, men att jag behöver det för att kroppen ska stärkas. Jag är säker på att han har rätt! Jag började för en vecka sedan med örter igen som han skrivit ut till mig. Idag sa han att jag måste ta dem i minst en månad, de ska hjälpa till att ta ner inflammationer och driva ut bakterien ur kroppen. Han kände på min svullna lymfkörtel bakom örat och sa att "det där är inte normalt, du har inflammationer där innanför, det får vi behandla med örterna men det tar tid". Vilken klok man han är, det är klart att det inte är normalt! Hur skulle man kunna få det till att vara normalt?? Det är något som jag skulle villja fråga min förra husläkare....fast nej, jag vill faktiskt aldrig mer prata med henne. Varför skulle jag, hon var en sån där energitjuv, en männsika som stjäl all ens energi. Det är inte vad jag behöver, jag behöver omge mig med positiv energi!

Tänk om alla läkare vore som kinesiska läkare..

ja tänk, då hade det varit lite behagligare att vara patient! Jag har hittills träffat tre kinesiska läkare, alla med många års kompetens och alla väldigt sympatiska. Min första kinesiska läkare, Dr. Gao träffade jag innan jag fick borreliadiagnosen, medan min husläkare ville skicka mig till psykolog igen märkte hon direkt att min kropp var väldigt sjuk. Hon frågade om och om igen vad som var kontrollerat, kunde inte förstå att min läkare sa att mina problem var psykiska. Jag fick flera starka herxheimerreaktioner av akupunkturen och örterna jag fick av henne innan jag började ta antibiotika så jag är helt säker på att det fungerar. Men det är lika lite någon undermedicin som antibiotika är det, det tar lång tid...

Idag har jag fått ny örtmedicin av min nya kinesiska läkare, det är en pulverblandning som han ordinerat speciellt åt mig med inte mindre än 12 olika örter som jag ska ta i två veckor. Det ska stärka immunförsvaret och ge sig på bakterien. Det allra visktigaste är enligt honom att medicinen sammanställs enligt patientens symptom. Man ger alltså en viss ört mot ett visst symptom, inte en viss ört mot en viss sjukdom. Jag hade med en bok om örtbehandling mot borrelia som jag visade honom och vi diskuterade, men han sa t.ex. att en av örterna som nämns där får jag absolut inte ta för den är mot hetta i kroppen, och jag har fukt i kroppen. Man kan ofta få hetta av borrelia, uppenbarligen kan man ju få många olika symptom av borrelia, men just nu har jag fukt..

Att jag har fukt i kroppen kan han märka genom pulsdiagnosen, men speciellt genom att titta på min tunga. Den har en vit beläggning, vilket är ett vanligt symptom på fukt. När jag kom hem läste jag även i min bok om kinesisk medicin att ett annat vanligt symptom på fukt är exem och utslag. Min ansiktshud är väldigt dålig för tillfället, jag tror det hänger ihop..

Jag hoppas på den här tvåveckors örtkuren, kanske kan den pigga upp mig lite igen och fortsätta förbättringen, så kan jag ta paus med antibiotikan så länge som planerat. Sedan ska jag ta CD57 prov igen och sen ska det bestämmas hur behandlingen ska fortsätta. Jag ska prata med husläkaren och försöka ordna hjälp med IV, om det blir det.

Jag tror personligen att kinesisk medicin kan vara otroligt hjälpsam, kanske kan det snabba på mitt tillfrisknande att jag kombinerar behandlingen med alternativa metoder, jag tror det! Jag tror fortfarande inte att IV antibiotika är den enda lösningen, men att det är den bästa lösningen skolmedicinen har att erbjuda och därför tycker jag att de är förpliktade att erbjuda patinter det. Man betalar ju skatt för att få den bästa lösningen skolmedicinen har att erbjuda när man blir sjuk och då ska man ockå få det!
Men så länge det inte ser ut så, så länge det inte är självklart att sjukvårdssystemet erbjuder en sin bästa lösning så måste man försöka hitta sin egen väg. Jag har valt att gå den här vägen och kommer försöka fortsätta att gå till kinesisk läkare oavsett hur antibiotikabehandlingen ska fortsätta.

Akupunktur och tunia massage

Det var härligt med akupunktur och tunia massage i morse. Nu känner jag mig klar i huvudet och har inte ont. Det har verkligen effekt, iallafall kortfristig, men jag tror starkt på att det även kommer få en långsiktig effekt..
Mina lungor har varit konstiga några dagar, jag har ett ställe på ryggen där jag ofta haft ont, nu har det slutat värka så konstigt där, men i stället sticker det som en kniv bakifrån rätt in i lungan och höger lunga känns rosslig. Lite slem hostar jag upp också. Dock har det bättrat sig lite nu efter morgonens behandling. Jag känner mig egentligen rätt ok idag, men är trött och har svårt att komma igång.. Jag vill ha ett jobb att gå till! Har hittat många ställen jag kan tänka mig söka på, men när ska jag känna mig stark nog och när ska jag våga? Vissa dagar känns det som att nu kan jag nog snart klara ett deltidsjobb, andra känns det som att nu orkar jag inte gå upp längre..

Långt innan skolmedicinen var påtänkt...

Jag har tur!

Jag har tur ibland i alla fall, jag har lyckat lokalisera två trevliga läkare i en och samma stad. Det måste vara tur, det kan knappast vara skicklighet och det kan väl inte vara det vanliga i denna stad att läkare är trevliga? För mig vore det en ny upplevelse. Kanske kan jag komma över min rädsla, kanske behöver jag inte känna ångesten komma krypande dagar innan jag vet att jag måste gå till en läkare i fortsättningen.

Igår hade jag först tid hos en kinesisk läkare. Han är helt ny här, jag var hans första patient i Schweiz men han har 20 års erfarenhet i Kina och är specialiserad i kroniska sjukdomar. Ägaren till praxisen, en kinesisk kvinna som jag talade med redan förra veckan, var tolk. Det var lite konstigt att prata med läkaren genom en tolk, men det funkade bra. Kinesiska läkare ägnar ju sig inte åt gissningslekar utan kan ställa diagnos genom att ta pulsen och titta på tungan..

Han kände till borrelia och har behandlat det innan. Ur kinesisk synpunkt hittade han en del fel på mig: "inre fukt och hetta", vilket jag har läst brukar vara fallet med borreliapatienter och störd njur, lever och mjältfunktion. Qi-flödet (livsenergin) upp i mitt huvud är stört och därför är jag yr och trött. Han är även skolmedicinskt utbildad och bad till min förvåning att få se mina röntgenbilder av hjärnan. Som tur är har jag sett till att få bilderna från både MRT och CT röngen som jag gjorde i Tyskland (de hittade inget fel) på cd, så jag kan ta med dem till honom nästa vecka. Det ska bli spännande att se om han kan se någonting där.
Glädjande var att pulsen inte längre var "extremt svag" som första gången jag gick till en kinesisk läkare. Den var fortfarande svag men ändå inte så att det utmärkte sig väldigt mycket.

Efter diagnostiken fick jag akupunktur och det verkade ordentligt. Var inte yr heller hade ont mer igår, men hade det där konstiga illamåendet som jag fick första gångerna jag fick akupunktur i Dresden. Idag har jag haft feberkänsla hela dagen och hugg i kroppen. Det är väldigt likt när jag började med antibiotikan. Jag tror och hoppas att det är en Herxheimerreaktion.

Sedan bar det iväg till min nya husläkare för att ta blod att skicka till Augsburg där de ska göra nya prover efter 6 veckor på antibiotika. Han var väldigt trevlig denna gång också, det känns som om han är serviceinriktad och gör sitt bästa för att det ska vara så smidigt och bekvämt som möjligt för hans patienter. Han såg till att alla prover blev tagna, satt sin stämpel som avsändare på paketet för att det inte ska fastna i tullen och upplyste mig om att jag kan köpa billigare mediciner i Tyskland och ändå låta det gå på min schweiziska sjukförsäkring.
Han sa till och med att jag kan komma och ta mer prover i hans labb utan att behöva gå till honom först om jag behöver skicka blod till Augsburg igen, men att jag naturligtvis alltid är välkommen till honom.
Det är ju så det ska vara att gå till doktorn, ändå känns det för bra för att vara sant.

När jag var klar gick jag på stan och var inte yr eller konstig alls (tack akupunkturen!) bara lite illamående. Det finns så mycket fina affärer här, och så mycket fina saker och kläder! Det är alldeles överväldigande (speciellt när man bott två år i före detta Östtyskland). Priserna är dock inte att leka med men det är härligt bara att gå runt och titta en dag när man inte är yr.
Här finns verkligen allt!
Hade jag varit frisk och arbetsför hade jag kunnat starta en mode och shoppingblogg i stället, det hade kanske varit ytligt men det hade definitivt varit roligare!

Bilden är förresten från Zürichs kinesiska trädgård. Som sagt, här finns verkligen allt!

TCM och att behålla hoppet

Det är verkligen inte lätt att hålla hoppet uppe. Jag är så trött, så trött, jag känner mig svårt sjuk och det är väl det jag är.. Det känns fortfarande som att väldigt få förstår, jag förstår faktiskt inte själv. Jag förstår inte hur de kunde lura mig så under alla år, och jag förstår inte heller hur jag orkade hålla mig uppe, hur jag orkade jobba, hur jag orkade kämpa vidare. Jag förstår inte hur det kan vara sant att jag har en vanlig sjukdom men ändå måste kämpa som ett djur för att få nån slags hjälp. Jag förstår inte varför vi trots försäkringar måste betala största delen av vården själva. Det gör situationen ändå mer stressande, det gäller att bli frisk innan pengarna är slut.. Ändå har jag väl en bra utgångspunkt i jämförelse med alla i Sverige, jag behöver inte resa utomlands (åtminstonde inte lägre än över en landsgräns) för att få behandling.
Men jag känner mig totalt hjälplös ändå, jag orkar inte försöka vara stark längre.
Jag får tvinga mig för att orka gå upp, jag får tvinga mig för att orka gå ut. Jag känner mig inte som 26 år, jag känner mig som 96.
Hur kunde de lura mig så? Hur kunde de göra så här med mig? Det hade ju räckt med att ge mig antibiotika. Jag sökte ju för fästingbett, jag hade ju typiska symptom. Jag kan aldrig förlåta dem, aldrig någonsin! Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta någon som under alla år försökte intala mig att det är min personlighet, att jag stressar för mycket osv. osv. Hur ska jag förlåta att ingen trodde på mig, trots att jag om och om igen försökte förklara att jag kände mig kroppsligt sjuk?

Idag gick jag till en klinik för traditionell kinesisk medicin som ligger alldeles i närheten. Jag blev väldigt väl emottagen, och ska få tid hos en kinesisk läkare redan på måndag. Jag talade om hur "maskarna" i ögonen ser ut och hon jag pratade med såg väldigt allvarlig ut. Hon sa att hon kände till det, och att det definitivt inte var normalt eller psykiskt. Hon sa att de hade fler patienter med borrelia och hon sa att det är en väldigt svår sjukdom att behandla och att man får ha mycket tålamod. Men hon sa också att de kunde göra mycket även om det tar tid. Hon sa att det är en gammal sjukdom och att det finns stora kunskaper..
Hon sa att hon skulle ge mig kostråd på måndag och att jag skulle hålla hoppet uppe.
Det är en lättnad att det finns någonstans att vända sig, men oron släpper mig inte ändå. En tilläggsförsäkring som täcker alternativ medicin kan jag ju titta i stjärnorna efter eftersom jag har varit sjuk så länge. (det är orättvist, det är ju inte mitt fel att jag blivit totalt feldiagoserad) Jag får bara obligatorisk grundförsäkring i detta land där alla försäkringar är privata, för det måste vi betala 2000 i månaden och det täcker inte ens behandlingen för min sjukdom .
Det är ironiskt, här finns det vård att tillgå för dem som kan betala, i Sverige är vården för alla men den finns inte. Egentligen är detta system ärligare, här vet man i alla fall vad som gäller. I Sverige vaggas man in i en falsk säkerhet att farbror staten tar hand om en och när det väl gäller står men där alldeles ensam och utan hjälp ändå..

Jag förstår inte hur jag ska orka mig igenom detta, hur min älskling ska orka. Det känns så fruktansvärt hopplöst, ändå är kämpa det enda alternativet. Men jag orkar faktiskt inte ens låtsas vara stark längre. Den här sjukdomen har tagit ifrån mig så mycket.

Det finns hopp

Det är underbart att vakna på morgonen och orka gå upp nästan med en gång, att känna en längtan efter att komma ut i solen och röra på sig. Så kände jag i morse, och jag tog en lång promenad, jag joggade till och med, bara hundra meter eller så, men jag orkade, och jag gjorde det för att jag hade lust. Jag behövde inte tvinga mig till det.

Sport är nog en av de störst nycklarna till att bli frisk igen, jag vet sedan tidigare att det kan göra mig mycket bättre. Under den tid av min sjukdom som jag mått som bäst, vintern och våren 2004-2005, kom jag igång med att idrotta. Jag kommer ihåg att jag gick till Friskis med sån yrsel att jag nästan såg tjejen i kassan dubbelt, men jag köpte ett kort och jag kom igång, i början var jag bara på gymmet och ibland var jag väldigt yr och trött. Men efter ett tag orkade jag till och med vara med på step-up pass. Och jag mådde mycket bättre. Då visste jag inte vad jag skulle tro, och trodde väl att psyket mår bättre av motion, så som läkarna sagt till mig. Men nu vet jag precis vad som hände. Borrelier gillar inte värme och syre...ju hårdare man tränar desto sämre mår de. Men det är naturligtvis svårt att träna när man är svårt sjuk, svårt att tvinga sig, svårt att överhuvudtaget orka.

Jag slutade tyvärr träna när jag flyttade till tyskland och började plugga där (något som jag bara orkade i ett halvår), kanske hade det gått bättre om jag hängt i med träningen. Nu orkar jag jogga 100 meter igen, och jag ska orka mycket längre. Jag har ofta pressat kroppen till det yttersta trots att jag mått dåligt, eftersom jag ju inte vetat vad jag lidit av har jag gett mig sjutton på att jag ska orka sånt som alla andra orkar. Ibland har det gått riktigt bra, ibland har det gått sämre.. Men det har gjort skillnad. Senaste halvåret innan jag fick min diagnos klarade jag dock inte att pressa mig mer, jag blev bara sämre. Det var fruktansvärt knäckande. Speciellt så länge jag inte visste vad som var felet.. Nu ska jag försöka ta mig uppåt igen, det kommer inte att räcka med att svälja antibiotikan, det kommer bli hårt jobb. Men tänk om jag inte hade fått diagnosen, och inte hade fått behandling...då hade jag antagligen aldrig lyckats. Nu finns det hopp....

Jag var hos en läkare här i Zürich igår, det gick över förväntan. Vilket var tur eftersom jag var så rädd så jag nästan skakade när vi gick dit..
Jag hittade honom över internet, han har en hemsida, och där stod att han intresserade sig för borrelia. Och jag hade tur,han vet vad det handlar om, och nu är han min husläkare. Utan att tveka sa han att jag kunde ta blodprov inför kontrollen i Augsburg där, utan att jag frågat erbjöd han sig att skicka dem och skriva en lapp så tullen inte tar dem. Och utan att tveka skrev han ut antibiotika åt mig, stora förpackningar, på ett recept som jag kan hämta ut flera gånger på. Så nu behöver jag inte åka över gränsen till Tyskland för att hämta medicin nästa vecka. Vilket i och för sig hade varit ett ganska litet problem i jämförelse med de problem man har om man bor i Sverige och har borrelia..
Han gav mig hopp, och precis som läkarna i Augsburg sa han att alla fall är olika och att jag inte ska låta mig slås ner av att läsa om alla som inte blivit bra trots att de tagit antibiotika i flera år. Han sa så här, exakt: "Man får tänka som vid cancer, man får acceptera diagnosen men inte prognosen".

Han sa även att han sett hur mycket alternativa terapier kan göra, och jag ska ta kontakt med en kinesisk läkare här nästa vecka. Kanske behövs det ingen IV-behandling, kanske kan tabletter kombinerat med kinesisk medicin vara väl så effektivt. Det känns till och med troligt, jag tror på det, jag har bestämt mig för att tro på det. IV-behandling är säkerligen det effektivaste som skolmedicinen har att ta till vid borrelia, men vid många kroniska sjukdomar är skolmedicinsk behandling långt ifrån det effektivaste sättet att bli frisk på...

Jag kommer ta till allt som behövs för att bli frisk igen. Jag kommer försöka med IV-behandling om det krävs. Men just nu har jag bestämt mig för att tro på att den behandling jag får kommer fungera. Det måste jag ju tro på, tron kan göra mycket den också., inte bota borrelia, men vara till bra hjälp på vägen...

Fina dagar

Jag har haft ett par fina dagar och jag har mått oväntat bra. Min syster har varit på besök och en gammal kompis till min man likaså. Vi har hittat på riktigt mycket och jag har kunnat njuta av det, inte haft speciellt ont eller känt mig yr eller "borta". Lite trött har jag förstås varit, men inte så onaturligt trött som jag ofta kan bli.

Jag är säker på att jag har akupunkturen och örtmedicinen att tacka. De två sista veckorna har det känts väldigt annorlunda efter akupunkturen. Dr. Gao tog min puls och tittade på min tunga igen förra veckan, och sa att min kropp fortfarande var svag men mycket starkare än när jag först kom dit. Denna veckan har jag varit på akupunktur hos hennes man Dr. Cen eftersom hon är på semester. Han bestämde att jag var stark nog för att sitta upp under akupunkturen, det fick jag inte göra förut eftersom Dr. Gao sa att jag var för svag och var rädd att jag skulle svimma. Att få akupunktur sittande var väldigt verksamt, jag kunde bokstavligen känna hur någonting "flödade" genom min kropp. Det måste varit Qi, livsenergin som kineserna pratar om. Efter den sittande akupunkturen har jag omväxlande känt att det plötsligt blivit kallt och varmt på de ställen på högersidan där jag vanligtvis har ont, det har även känts som om det rinner vatten innanför huden på dessa ställen. Det måste vara ett bra tecken! Jag har ju fått sån uppsving i min energi också! Jag hoppas att det kommer hålla i sig!
Dessutom kraschar det som en stenkross i nacken när jag vänder på huvudet, och knakar lite här och var i kroppen, främst på högersidan. Lite läskigt men jag hoppas det också är positivt. Jag har i alla fall inte haft ont de senaste dagarna!

Nu ska jag strax ta tåget till Augsburg och borreliadoktorn, få reda på mina testresultat och diskutera behandlingen. Jag hoppas att det kommer gå bra. Jag brukar vara väldigt nervös, ja riktigt rädd och ha en väldig olustkänsla när jag ska gå till doktorn. Men idag känner jag mig riktigt lugn.

Jag kommer inte att ge upp nu!

Dr Gao och jag gör framsteg!

Som jag skrivit innan i bloggen har jag gått hos den kinesiska läkaren Dr. Gao sedan början av sommaren. Jag kände redan efter första akupunkturbehandlingen att det var väldigt verksamt. Jag har hunnit med 26 behandlingar nu och det har gått upp och ner, men knappt funnits en behandling efter vilken jag inte känt att någonting är på gång i kroppen. Det nyaste de senaste veckorna är att det börjat knaka så i nacken, knaka och både kännas och låta som om jag har tusen småstenar där inne när jag rör på huvudet. Det är på högra sidan, där mina smärtor alltid sitter och där hon har behandlat intensivt. Det känns även som om det är omväxlande kallt och varmt på de ställen som gör ont. Det är en skum känsla men jag väljer att tolka den som positiv, och det känns faktiskt bättre än den oidentifierbara molnande värk som jag hade innan.

Förutom att behandla lokalt för värken behandlar hon med akupunktur runt ögonen och för att stärka immunförsvaret. En av de allra viktigaste punkterna för detta är vid skenbenet, ca 5-10 cm nedanför knäet. Andra punkter är på foten, magen och händerna. Vid skenbenet går nålen rätt in ca 2 centimeter. Jag frågade henne om detta igår och blev överraskad av hur djupt hon faktiskt sticker. Hon berättade att hon använder lite större nålar på mage och ben och de går 1-2 cm in. I ansikte och på fötter använder hon lite mindre nålar, de går upp till ca 1 cm in och på vissa ställen går de naturligtvis inte rätt in utan snett under huden. På en del ställen (skenbenet!) kan sticket göra rejält ont, men det är olika från gång till gång.
Hon sa att det inte är verksamt om man inte sticker djupt.
Det var precis det jag trodde, för jag har fått akupunktur hos en sjukgymnast i Sverige några gånger och inte känt någonting. Därför är jag övertygad om att akupunkturens verkan har väldigt mycket att göra med den som utför den, och att den så som den oftast används här i väst inte är på långa vägar så verksam som den är hos en väl utbildad kinesisk läkare. Under akupunkturen kan jag ibland känna det som att det liksom rinner vatten inne i kroppen, plötsligt kan det hugga till i någon kroppsdel (behöver inte vara precis där jag har en nål) och ibland kan det bränna till som eld i någon av nålarna. Detta ska vara en naturlig reaktion, och visa på att akupunkturen är verksam.

Förutom akupunktur behandlas jag med kinesiska örter. Astragalus (Huang-qi) och Angelica sinensis (Dong qui). Astragalus har antibiotisk verkan och nämns även i litteratur om hur man behandlar lyme på naturlig väg. Örterna är egentligen rötter, och jag får dem på recept av henne, som hon faxar till ett kinesiskt apotek i Berlin. Därifrån får jag paket med rötterna uppdelade i dagsdoser. Dessa kokar jag upp morgon och kväll och dricker avkoket. Första gången tyckte jag det smakade väldigt skumt, men nu kan jag inte vara utan det. Det smakar så nyttigt, och det gör mig faktiskt piggare. Jag hade en paus ett par veckor och då kände jag mig tydligt sämre igen.

Jag tar 30 g/dag av austragalus och 6 g/dag av angelica sinencis. Enligt Dr. Gao är det mycket viktigt att doserna blir individuellt anpassade. Det är mediciner och inte kosttillskott, som vi västerlänningar ofta tror.

Jag är helt säker på att gå till doktor Gao är det bästa jag kan göra inför IV-terapin. Och jag vill tro att detta hjälper mig att stärka min kropp så mycket att jag faktiskt kommer bli helt frisk.

Om man är intresserad av kinesisk medicin finns det en bra bok på svenska Kinesisk Medicin av Suzanne Schönström Där kan man få bra och enkel information.

Det är synd att vi i Sverige ofta tror att allt som inte är skolmedicin är hokus pokus. Vem har bestämt att vår vetenskap är bättre än kinesernas?

Den briljanta Doktor Gao

Trots att jag ännu inte börjat min intravenösa antibiotikabehandling har jag ändå påbörjat min väg för att bli frisk. Efter vårens alla hälsoproblem och diagnoser som atypisk migrän, "något psykiskt" och liknande gissningar, och läkarråd alltifrån att äta epilepsimedicin mot migränen till att gå igenom min barndom hos psykolog (Jag hade en väldigt lycklig barndom, något som inte passade psykologen som ville förklara varför mina symptom är något omedvetet psykiskt. Hon frågade om vi brukade bråka mycket i min familj, och jag svarade att jag inte kunde komma ihåg att vi bråkade särskilt ofta alls. Detta svar baserade hon sedan sin i diagnos på, där hon skrev...."barndomshem där man inte visade mycket känslor." Det var anledningen till mina problem enligt henne, och lösningen ännu en psykoterapi, trots att jag berättade att jag gått hos tre olika psykologer utan att bli bättre. Att jag själv anser mig komma från ett väldigt kärleksfullt barndomshem spelade mindre roll...) kände jag att det inte går längre, att jag måste hitta lösningen, att jag inte längre kan låta mig övertalas av läkare att jag egentligen är frisk när jag mår så dåligt, att jag måste lyssna på min kropp och inte på dem.
Jag hade nu börjat leta information på internet, något som jag tidigare dumt nog inte gjort och fick för första gången upp ögonen för att borreliaprov inte är 100% säkra. Något som läkarna lyckades övertyga mig om när jag var 19 och min sjukdom började. Jag läste om fall av borrelia, om vanliga symptom och kände igen allting. Men vad skulle jag nu göra? Min husläkare gick med på att göra ännu ett ELISA prov som kom tillbaka negativt, sen var den saken ur världen för henne. "Men vad ska jag göra, jag känner mig så sjuk?", sa jag. "Du är undersökt, alla prover är bra, du måste arbeta med psyket", var svaret..

En kinesisk kollega till min man tipsade om att traditionell kinesisk medicin är mycket bra mot kroniska sjukdomar. I Kina använder man traditionell medicin paralelt med västerländsk medicin och kineserna kan själva välja med vilken sorts medicin de vill behandlas. För kroniska sjukdomar väljer de flesta traditionell medicin medan västerländsk anses bättre för akuta fall.
I grannstaden Meissen, ca 45 minuters tågresa härifrån finns det en mottagning där två kinesiska läkare jobbar. De har lika lång utbildning som västerländska läkare och är utbildade på ett av de bättre universiteten i Kina. Jag bestämde mig för att ge det ett försök, jag var ju tvungen att på något sätt bli bättre, och så kom jag i kontakt med doktor Gao...

Första gången jag kom till henne började hon med att ställa frågor och sedan undersökte hon mig genom tung och pulsdiagnos. Hennes reaktion löd: " Din kropp är väldigt väldigt svag, du har väldigt dålig energi, jag kan inte känna njurpulsen, leverpulsen är dålig, hjärtpulsen också, du får inte sitta upp under akupunkturen, då kan du svimma". Hon frågade flera gånger vad min husläkare planerat för vidare undersökningar, och kunde inte riktigt förstå när jag sa att hon inte ville göra mer, utan att jag skulle försöka med psykoterapi igen. "Du är svårt sjuk", sa hon. Hon kunde inte säga vad det berodde på, men hon kunde med säkerhet säga att min kropp inte var frisk.

Efter första akupunkturen mådde jag så illa, det var ett slags illamående jag aldrig någonsin förut känt, men dagen efter mådde jag otroligt bra. Bättre än på flera år... Vi hade en härlig dag på stan dagen efter, gick runt i affärer och jag var inte yr, satt på resturant och jag kände mig avslappnad och hade inte ont någonstans. Tänkte att om det kunde vara så varje dag så skulle jag ju kunna göra så mycket..Jag har i efterhand fått förklaringen att det är vanligt när man lyckas ta död på många borreliabakterier, vilket man kan göra genom akupunktur i de infekterade kroppsdelarna. När bakterierna dött känner man sig bättre i någon dag, tills de börjar falla sönder och gifterna går ut i kroppen.

Det var vad som hände mig efter akupunktur nr. två, jag sov i ett och ett halvt dygn, vaknade bara korta stunder, min kropp var helt färdig.

Efter ytterligare några akupunkturer och efter att hon skrivit ut örtmedicin till mig började en lymfkörtel bakom mitt högra öra svullna och göra ont. Jag har haft en liten knöl där ända sedan jag blev sjuk, och frågat flera läkare om den inte kan ha nåt samband med att mina smärtor alltid sitter på högra sidan. Men jag har alltid fått svaret att det skulle vara en liten fettknuta , och att den inte har något med mina smärtor och yrsel på höger sida att göra. Nu började iallafall denna knöl svullna, jag gick till husläkaren, som skickade mig till öronläkaren, som undersökte den med ultraljud och sa att det är en svullen lymfkörtel. Men jag hade ingen lokal infektion och jag frågade öronläkaren om man bara kan ha en sådan svullen körtel så länge utan anledning. "Nej, det finns nog någon infektion nånstans i kroppen som den reagerar på", sa han. Jag sa att jag hade haft en fästing och han sa: "jag tänkte fråga dig det, men din husläkare får gå vidare med detta" Men denna information gick jag tillbaka till min husläkare, som tog några prover till och hävdade att öronläkaren hade fel. "Dina prover är bra, du har ingen infektion, knölen kan bero på att du bär örhängen", blev hennes slutsats. Jag gick därifrån med en smärtande svullen knöl och tröttare och yrare än på länge. För läkaren var fallet avslutat..

Jag fortsatte gå till akupunkturbehandlingarna hos Dr. Gao, hon fortsatte fråga vad min läkare planerade för undersökningar, och skakade på huvudet när jag sa att det inte skulle göras några mer. Trots att hennes tyska inte är den allra bästa, och hon säkerligen hade extra problem med att förstå mig p.g.a min svenska accent, är hon den först läkare som förstått mig. Den första läkare som önskat mig "krya på dig" när jag gick ut från behandlingsrummet. (bara det betyder mycket). Hon är den första läkare som sett att jag är sjuk och behöver behandling. Och den första som behandlat mig..

Det var delvis p.g.a. Dr. Gao som jag vågade stå på mig och söka mig till den privata borrelialäkaren. Det var efter jag började med akupunkturen som jag blev säkrare än någonsin på att det är något kroppsligt fel, att inte allt sitter i mitt huvud. Efter att jag börjat gå hos henne har det kännts som om min kropp befinner sig i ständig kamp. Ibland känns det sämre än förut, ibland känns det bättre men det händer något. Och ett av många symptom, den ständiga yrseln, har blivit tydligt bättre sedan hon började behandla den.

Borrelialäkaren sa att han tror att Dr. Gao har lyckats röra upp borrelierna lite. Och att den kinesiska medicinen är en bra förberedelse inför antibiotikan. Jag är säker på att han har rätt, jag tror t.o.m. att Dr. Gao skulle kunna bota mig, men det skulle säkert ta många år. Kinesisk medicin är verksam, men naturligtvis inte lika stark och direkt som antibiotika.

Jag har genom Dr. Gao även fått träffa hennes man, även han kinesisk läkare, som också undersökt mig och behandlat mig med akupunktur. Han kom fram till samma slutsats som hon. Ingen av dem var förvånade när jag berättade att jag fått diagnosen borrelia, de kunde ju se att jag hade något i kroppen, men de kunde inte sätta namn på det. Kinesiska läkare ställer inte diagnoser på samma sätt som västerländska, utan känner efter var det finns obalanser och fel och behandlar dessa sedan på djupet, deras diagnoser har inte samma namn som de västerländska. De är otroligt hjälpsamma människor, och mycket duktiga läkare. Efter alla dessa år har jag väldigt svårt för läkare, ja jag är nästan rädd för dem, rädd för att de inte ska ta mig på allvar och inte ska vilja, kunna hjälpa mig. Hos Dr. Gao finns denna känsla överhuvudtaget inte.

Jag hoppas kunna fortsätta gå till kinesiska läkare även under och efter min antibiotikabehandling, Dr. Gaos man har en gammal studiekamrat som jobbar i Zürich nu, som jag ska få adressen till.

Jag är otroligt imponerad av kinesisk medicin! Men så är det också en flera 1000 år gammal vetenskap!