Vilken vecka!!!

Vilken fantastisk vecka jag har haft! Det var detta jag drömde om alla de år jag fick kämpa för att hålla mig uppe en hel dag, kämpa för att smärtan, yrseln, feberkänslorna och allt det andra inte skulle knäcka mig helt och hållet. Jag drömde om ork, ork till allt jag så gärna ville göra, ork till att finnas där för min familj, kunna glädja mig åt deras glädjeämnen i livet och kunna vara ett stöd för dem i de jobbigare stunderna. Jag drömde om att inte behöva vara så egoistisk, inte behöva ta all min energi till mig själv för att orka med mitt liv och kämpa på en dag till. Jag drömde om att bara få vara utan att ha ont eller vara onaturligt trött, att kunna njuta av saker jag upplevde i stället för att det hela tiden skulle kännas som en kamp..

Min syster fyllde 25 i tisdags och jag och mamma kom från varsitt håll för att fira henne tillsammans med hennes pojkvän och hans familj. Vi hade det så otroligt trevligt och jag är så glad att jag kunde åka dit och glädja mig över att få fira henne! Jag är glad att det inte var något tal om ifall jag skulle orka eller inte, att jag inte ens behövde fundera på det själv. Att jag kunde fira min syster utan sjukdomen hängande över mig som en tung skugga! Jag tror att hon också blev väldigt nöjd med sin födelsedag. Det måste ha varit väldigt jobbigt för henne att så mycket handlat om mig och hur jag mår, att min sjukdom gjort att jag tagit en sån plats i så många år. Det tog mycket energi av mamma och pappa första åren av min sjukdom, och det måste ha fått henne att känna sig i skymundan när hon var i en ålder då hon kanske hade behövt mer uppmärksamhet.

När vår pappa blev sjuk i cancer och senare gick bort hade jag redan varit sjuk i fyra år. Jag kunde inte riktigt sörja honom, eftersom jag kämpade för fullt med att hålla mig på benen i en situation som hade varit fruktansvärt jobbig även om jag inte varit sjuk. Och jag hade ingen ork att bry mig om hur min syster och min mamma hade det. Eller det är klart att jag funderade mycket på det. Men jag hade ingen ork att vara något stöd, ingen ork att ta till mig hur de hade det. För mig har det varit jag, jag, jag. Jag har inte kunnat finnas där för andra eftersom jag har varit så dålig och inte orkat. Jag hoppas att det kan vända nu. Det kändes otroligt bra att vi kunde fira min syster utan mitt mående påverkade det alls och att jag kunde vara närvarande i situationen och verkligen glädjas åt den. Inte behövde försöka tvinga mig själv att hålla mig vaken och att jag inte hade någon smärta och sjukdomskänsla som gjorde det omöjligt att släppa mig själv för koncentrera mig på att den var min systers födelsedag..

Fantastiskt helt enkelt!

Men nu ska jag ändå skriva om mig själv för jag måste berätta vad jag har orkat den senaste veckan:

I måndags undervisade jag på språkskolan 18-22. Sedan kunde jag inte somna förrän strax efter tolv men kom ändå upp i tid kl. halv 5 för att hinna med planet till Köpenhamn som gick sju. Sov som en stock under de två timmarna i luften och sedan var jag hos syster i lund vid 11 tiden. Vi gick på stan hela dagen, fikade en massa, åt semlor och annat gott. Jag försöker fortfarande att inte äta så mycket socker, men det händer att jag gör undantag :)
På kvällen var vi ute och åt födelesdagsmiddag och var väl inte i säng förrän strax efter midnatt.
Morgonen efter sov vi ut och tog det lungt på förmiddagen, eftermiddagen tillbringade vi på stan med mer fikande, sedan gick vi och hälsade på min svägerska som också bor i lund och mellan 9-10 på kvällen gick jag med min syster på en timmes afrodans!
I går gick jag upp vid sex och tog tåget till flyget, sov två timmar på flyget och var tillbaka i zürich vid lunch. Sedan förberedde jag lite lektioner på eftermiddagen och undervisade på språkskolan mellan 18-22 på kvällen.
Idag var jag uppe tidigt igen och gav mig iväg hemifrån kl åtta. Jag hade tid för akupunktur och det var härligt. Jag somnade när jag låg där med nålarna men det är bara bra sa läkaren. Sedan har jag tagit det lungt under dagen och visst är jag trött nu, konstigt vore väl annars, men jag är inte helt slut! Jag har kraft i kroppen, trots denna extremt intensiva vecka! Jag känner mig frisk! Firsk och mycket lycklig!

I morgon kommer älsklingen hem, han har varit bortrest i nästan två veckor, han var hemma och vände ett dygn i helgen och sedan åkte hen igen. När jag tänker tillbaka på för mindre än två år sedan, när han nästan inte kunde resa bort, eftersom jag var så dålig att jag inte klarade mig själv. När han fick komma hem från jobbet jämt och ständigt för att ta hand om mig, när jag knappt orkade vara uppe eller ute. När jag tänker tillbaka på det och jämför med senaste veckan då känner jag mig verkligen lycklig! Jag förstår inte hur vi klarade av det, jag vet inte hur han orkade stötta mig som han gjorde samtidigt som han hade ett krävande arbete att sköta och jag förstår inte ur jag höll ut och hur jag fick kraft att kämpa mot sjukdomen när det kändes som mest hopplöst. Men vi gjorde det! Vi tog oss igenom det! Jag är verkligen lycklig!

På söndag kanske vi ska ge oss ut på någonting som jag längtat länge efter...eller så kanske det blir nästa helg. Roligt ska det bli iallafall och lite spännande att se om jag fortfarande kan stå på ett par skidor! Det var länge, länge sedan sist men jag tror att det sitter där ännu :)