TCM och att behålla hoppet

Det är verkligen inte lätt att hålla hoppet uppe. Jag är så trött, så trött, jag känner mig svårt sjuk och det är väl det jag är.. Det känns fortfarande som att väldigt få förstår, jag förstår faktiskt inte själv. Jag förstår inte hur de kunde lura mig så under alla år, och jag förstår inte heller hur jag orkade hålla mig uppe, hur jag orkade jobba, hur jag orkade kämpa vidare. Jag förstår inte hur det kan vara sant att jag har en vanlig sjukdom men ändå måste kämpa som ett djur för att få nån slags hjälp. Jag förstår inte varför vi trots försäkringar måste betala största delen av vården själva. Det gör situationen ändå mer stressande, det gäller att bli frisk innan pengarna är slut.. Ändå har jag väl en bra utgångspunkt i jämförelse med alla i Sverige, jag behöver inte resa utomlands (åtminstonde inte lägre än över en landsgräns) för att få behandling.
Men jag känner mig totalt hjälplös ändå, jag orkar inte försöka vara stark längre.
Jag får tvinga mig för att orka gå upp, jag får tvinga mig för att orka gå ut. Jag känner mig inte som 26 år, jag känner mig som 96.
Hur kunde de lura mig så? Hur kunde de göra så här med mig? Det hade ju räckt med att ge mig antibiotika. Jag sökte ju för fästingbett, jag hade ju typiska symptom. Jag kan aldrig förlåta dem, aldrig någonsin! Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta någon som under alla år försökte intala mig att det är min personlighet, att jag stressar för mycket osv. osv. Hur ska jag förlåta att ingen trodde på mig, trots att jag om och om igen försökte förklara att jag kände mig kroppsligt sjuk?

Idag gick jag till en klinik för traditionell kinesisk medicin som ligger alldeles i närheten. Jag blev väldigt väl emottagen, och ska få tid hos en kinesisk läkare redan på måndag. Jag talade om hur "maskarna" i ögonen ser ut och hon jag pratade med såg väldigt allvarlig ut. Hon sa att hon kände till det, och att det definitivt inte var normalt eller psykiskt. Hon sa att de hade fler patienter med borrelia och hon sa att det är en väldigt svår sjukdom att behandla och att man får ha mycket tålamod. Men hon sa också att de kunde göra mycket även om det tar tid. Hon sa att det är en gammal sjukdom och att det finns stora kunskaper..
Hon sa att hon skulle ge mig kostråd på måndag och att jag skulle hålla hoppet uppe.
Det är en lättnad att det finns någonstans att vända sig, men oron släpper mig inte ändå. En tilläggsförsäkring som täcker alternativ medicin kan jag ju titta i stjärnorna efter eftersom jag har varit sjuk så länge. (det är orättvist, det är ju inte mitt fel att jag blivit totalt feldiagoserad) Jag får bara obligatorisk grundförsäkring i detta land där alla försäkringar är privata, för det måste vi betala 2000 i månaden och det täcker inte ens behandlingen för min sjukdom .
Det är ironiskt, här finns det vård att tillgå för dem som kan betala, i Sverige är vården för alla men den finns inte. Egentligen är detta system ärligare, här vet man i alla fall vad som gäller. I Sverige vaggas man in i en falsk säkerhet att farbror staten tar hand om en och när det väl gäller står men där alldeles ensam och utan hjälp ändå..

Jag förstår inte hur jag ska orka mig igenom detta, hur min älskling ska orka. Det känns så fruktansvärt hopplöst, ändå är kämpa det enda alternativet. Men jag orkar faktiskt inte ens låtsas vara stark längre. Den här sjukdomen har tagit ifrån mig så mycket.