Hopp och förtvivlan, Augsburg tur och retur.

Nu har vi både telefon och bredband hemma, sedan några dagar faktiskt, de är otroligt effektiva i det här landet. Jag beställde över internet i lördags och i tisdags var allt klart. Jag har inte haft ro, ork eller lust att skriva innan nu. Onsdag-torsdag mådde jag väldigt dåligt, jag var så slut att jag sov i stort sett dygnet runt och jag mådde psykiskt riktigt botten. I torsdags trodde jag att jag inte skulle överleva, jag var så rädd. Rädd för sjukdomen, rädd för att jag behöver skaffa en läkare här i Zürich, rädd för att bli hånad och förnedrad igen, rädd för att aldrig bli frisk. Rädd för att aldrig kunna delta fullt ut i samhället igen, aldrig kunna gå till ett jobb var dag, aldrig kunna engagera mig och umgås så som jag vill. Rädd för att vi aldrig ska kunna skaffa några barn på grund av sjukdomen, rädd för att folk fortfarande inte ska tro att jag är sjuk, rädd för att jag aldrig ska komma över det som varit...

Jag kände mig så svag att jag höll på att svimma, och så utelämnad. Älsklingen sa att jag måste säga till om jag är så dålig att vi behöver åka till akuten, men inga symptom i världen skulle kunna få mig att åka till en okunnig läkare och förnedras en gång till. Jag kan bara inte förmå mig till det. Älsklingen ringde till Augsburg i torsdags, sa att jag inte alls mådde bra och frågade om jag kunde få komma dit nästa vecka, det kändes som enda utvägen att åka dit och ta prover och kontrollera att jag klarar av den starka behandlingen. Jag kände att hellre sitter jag tre timmar på ett tåg trots utmattning än tar kontakt med en läkare här som antagligen kommer ifrågasätta min diagnos och antyda (eller varför inte säga rätt ut, det har också hänt) att jag har psykiska problem .

Jag fick tid redan i går, dagen efter han ringde och vi åkte dit. Vi blev så bra bemötta och pratade med Dr. Schwarzbach i över en timma. Jag är fortfarande helt förundrad över att han hade så mycket tid åt mig, och att han var så vänlig och förstående. Vi gick igenom mina symptom som jag känt sedan jag började med behandlingen. Huggen i kroppen, att det känns som om leder hakar upp sig, knakandet i skelettet, att jag börjat hosta upp slem trots att jag itne är förkyld... Han sa att det är en ordentlig Herxheimer-reaktion som jag upplever och att det är väldigt bra. Jag berättade att jag rört mig konstant när det gjort ont och leder hakat upp sig, av rädsla för att plötsligt inte kunna röra mig mer. Jag har ju sett och hört om så många borreliasjuka som sitter i rullstol på senaste tiden, och jag var rädd att det skulle kunna hända mig. Men han sa att jag undgår det ödet, hade jag inte fått någon behandling så vore det inte omöjligt att jag skulle vara där om 20 år, det skulle med största sannolikhet bara blivit sämre.. Men jag har inte den aggressiva sorten som de som blir förlamade på kort tid har, jag har ju inte i stort sett inte haft några domningskänslor förrän i år. Och jag har ändå varit sjuk i åtta år..

I vilket fall som, Dr. Schwarzbach sa igen att han tror att jag kommer bli frisk, att vi är på rätt väg. Och att det jag kännt sedan jag började behandlingen är är vad många förgäves hoppas på att känna, det är tecknet på att medicinen värkar, på att bakterierna dör.
Han tog blodprover och han svarade på alla våra frågor, han gav mig papper med kostråd och en tidning om Herxheimerreaktionen, han visade i böcker och förklarade, han bjöd på dricka och berättade att han nyss varit på semester i Stockholm och Helsingfors och blivit väldigt förtjust i Stockholm. Det är ofattbart att karln är läkare, så sympatisk som han är... Ok, han tar bra betalt för sina tjänster, men jag har uppfattningen att han verkigen försöker hjälpa.

Trots att tröttheten sitter i så var det en befrielse att åka till Augsburg, jag är otroligt lyckligt lottad som har älsklingen som tog mig dit. Det värsta psykiska pressen och rädslan släppte, känslan av att vara helt utelämnad försvann, och det gör otroligt mycket..
Jag orkar ett tag till... Idag när vi matade svanarna i solen nere vid den otroligt vackra Zürichsjön kände jag mig lugn och trots allt lycklig.. Jag lever för sådana stunder, för älsklingen och för att jag innerst inne tror att jag kommer bli frisk igen. För det måste jag tro.