Feber

Jag har fått feber i eftermiddag, feber och frossa om vartannat och känner mig allmänt ur gängorna. Det är fortfarande en känsla av rinnade vatten under huden, speciellt på de ställen där jag oftast haft ont under åren (mest högersidan av huvudet och nacken.) Jag är så arg på dem som inte lyckades ge mig rätt diagnos, och så arg på dem som genom åren nästan fått mig att börja tro att mina problem är psykiska. Vad hade jag för alternativ? Jag hade inget att komma med mot dem, inget motbevis. Jag är ledsen och lite arg på mig själv att det tog så lång tid innan jag förstod hur det låg till, trots att jag hela tiden kom ihåg fästingbettet innan insjuknandet. Men jag hade länge ingen kraft att ifrågasätta. Jag hade fullt upp med att kämpa, kämpa med att hålla mig på fötter och hålla ihop mig själv. Jag vägrade sluta kämpa. För vad hade varit alternativet? Bara lägga mig ner och vänta?

Min kraft togs också av några svåra händelser, en av mina bästa vänners död och min älskade pappas död. Detta var två respektive fyra år efter jag först blev sjuk. Men ändå lyckades läkarna då övertyga mig om att mina symptom berodde på dessa dödsfall. Det hade ju varit möjligt... om jag nu inte hade varit sjuk i flera år innan trots att mitt liv fram tills dess alltid varit lyckligt och jag inte hade varit med om några hårda slag. Men efter dödsfallen lät jag läkarna övertyga mig ett tag, nu hade jag ju i alla fall något att förklara mina ständiga hälsoproblem med. När folk undrade hur det var med mig kunde jag säga att det varit en jobbig perod och att jag sörjde så.

Sanningen är en helt annan. Jag har i stort sett inte kunnat sörja varken min vän eller min pappa, för jag har haft fullt upp med att kämpa mot mina symptom och hålla mig på benen.
Jag har varit väldigt självisk, mest varit upptagen med att tänka på mig själv och försöka lista ut hur jag skulle göra för att må bra igen. Jag var tvungen att vara det, min kropp har befunnit sig i ständig stress och kamp sedan 1999, och det var enda alternativet till att ge upp.

Jag har fått många goda råd under åren, men inget fungerade. Psykologbesöken hjälpte mig ibland någorlunda bra med att kunna hantera situationen. Men hela tiden hade jag känslan att symptomen kom och gick som de ville. Jag hade ingen chans att påverka dem, det hade inte mina psykologer heller. De hade verkligen ett hopplöst fall i mig, för hur vi än vred och vände på det hela, försökte hitta förklaringar i barndommen (som inte fanns) så gjorde symptomen som dom ville med mig.

Nu ska jag strax på akupunktur, jag undar vad Dr. Cen kommer säga om febern. Det ska väl vara ett bra tecken..jag hoppas det. Men ibland är jag nära förtvivlan. Jag vill ju så otroligt gärna bli frisk!