Här, i en tysk vetenskapstidning, kan de som behärskar tyska läsa en mycket intressant artikel. En snabb sammanfattning:
Allt fler läkare och forskare förmodar att kroniska infektioner kan orsaka psykiska problem. En speciallist från Ulm har nu kunnat bevisa detta, fallet var en 31-årig kvinna som verkade vara ett "hopplöst fall" för läkarna. Hon led av trötthet, depressioner och självmordstankar och ingen medicin hjälpte riktigt. Till slut fick hon diagnosen, "terapieresistent depression". Speciallisten fattade dock misstankar då han upptäckte antikroppar mot streptokokker i hennes blod. Hon blev frisk efter antibiotika och har nu varit frisk och tillbaka i arbetet i flera år. Han förmodar att hon led av en bakteriesjukdom som kom och gick i vågor och framkallade depressionerna.
I artikeln nämns även borrelier som möjliga orsaker för psykiska problem, då enligt speciallisten en borreliainfektion kan visa sig i form av en depression, även flera år efter ett fästingbett. Även andra virus och bakterier nämns.
Experten slår fast att det oftast inte är bakgrund i familjen som löser ut psykiska besvär, vilket man ofta trott förut. Medmänniskorna påverkar hur sjukdomen utvecklas men i själva utlösandet spelar de absolut ingen roll. Enligt honom är de vanligaste orsakerna generna, hjärnstörningar som man fått innan födseln och att immunförsvaret är i otakt. Speciellt smygande och kroniska infektioner gör att immunförsvaret inte fungerar som det ska..
Kan det vara så att många olösta sjukdomsfall beror på infektioner? Att trötthetssyndrom, depressioner och utbrändhet i själva verket i många fall skulle kunna botas med antibiotika när de uppstår, om man lyckades finna den bakomliggande faktorn? Jag börjar bli mer och mer säker på att det finns ett stort mörkertal.
Det kommer bli många arbetslösa psykologer när vetenskapen kommit så långt... om den någonsin gör det, läkemedelsindustrin är en stark kraft och att långtidsbehandla alla dessa människor med antidepressiva i stället för att gå till botten med problemet drar in mycket pengar till dem....
Bara en tanke...
Hej, Emma.
SvaraRaderaMåste säga att det var mycket intressanta och igenkännande ämnen som du behandlat. Heter Stefan och är snart 33 år. Misstänker att jag har kronisk borrelia (20+ år). Har varit i kontakt med läkare till och från sedan jag var 15-16 år. Jag kan verkligen identifiera mig med det du skriver i ett av dina inlägg nedan, såväl vad gäller kroppens reaktioner och bemötandet från läkarhåll. Tyvärr måste man verkligen stå på sig för att inte bli "överkörd" av dem.
Jag har provat en mängd alternativa behandlingsmetoder, inklusive diverse akupunkturbehandlingar, dock utan resultat. Sedan en tid tillbaka har jag dock träffat en holistisk kinesiolog, som redan vid andra behandlingen konstaterade att jag hade någon form av parasit i kroppen. Under behandlingens gång kom han fram till att det var "lyme" (=borrelia). Har nu initialt påbörjat en behandlingskur med ett örtpreparat som heter Pau D´arco. Vill i alla fall ge det en chans innan jag påbörjar en antibiotikabehandling. Det senare kräver dock förstås att jag lyckas övertyga min nuvarande läkare om att jag har borrelia.
Det sista ämnet du har publicerat finner jag mycket intressant. Jag har nämligen jobbat oerhört mycket med mig själv under de sista 7-8 åren. Allt ifrån rosenterapi, hypnos, samtal och gruppterapi. Visst har detta gjort att jag utvecklats som människa, men inombords har jag hela tiden känt att det finns något ytterligare som påverkar hur jag mår. Det är ju ganska självklart att om man mår dåligt fysiskt, så påverkar det hur man mår mentalt/känslomässigt. Det är dock märkligt att läkare skall vara så snabba att hänvisa till psykosomatiska problem, så fort de har att göra med lite mer komplicerade fall. Jag har dock sedan en tid tillbaka insett att mina grundläggande problem verkligen är av en fysisk karaktär. När jag läste ditt inlägg om koppling mellan kronisk infektion och psyisk sjukdom/ohälsa kände jag mig verkligen träffad. När man har gått länge utan en riktig förklaring till sina problem, så är defintivt alla former av bekräftelse något man tar emot med öppna armar. I mitt fall ger det mig ytterligare lite energi att kämpa vidare.
Hoppas att den behandling som du snart skall påbörja faller väl ut.
M v h Stefan
Hej, Emma.
SvaraRaderaDu behöver inte översätta texten å mina vägnar. Har ögnat igenom texten (min tyska är tillräcklig för att förstå sammanhangen) och visst är den intressant. Tänk om det är som det beskrivs - att man kan få börja omvärdera orsakerna till psykisk ohälsa, att det finns ytterligare variabler som man tidigare inte räknat med. Dock lite makabert att forskningen idag till stor del (om jag förstått det rätt) bedrivs genom att undersöka avlidna människor som passar "profilen". Förhoppningsvis kan denna intressanta tes lyftas upp i debatten, så att det leder till att arbetet kan bli mer proaktivt. Har dock en misstanke, precis som du skrev i ditt inlägg, att läkemedelsindustrin inte är särskilt road. De tjänar ju stora pengar på människor med diverse "mentala" problem.
Detta nya sätt att tänka är också intressant eftersom psykisk ohälsa är ett epitet som lätt kan stigmatisera en människa. Kan bara utgå ifrån mig själv. Har lyckats stå emot alla förslag från diverse läkare att jag skall äta "lyckopiller", men det är inget snack om att jag på ett omedvetet plan tagit åt mig en hel del av deras tankar om att mina problem är av en psykosomatisk karaktär. Känner verkligen att jag har växt (bildligt talat - skratt) allteftersom jag har insett att min "känsla" om att det finns en fysisk förklaring till mina problem allteftersom har förstärkts.
Min tanke är att verkligen ge min nya terapeut en ordentlig chans. Han diagnosticerade mig trots allt med "lyme" vid vårt andra möte. Sedan har jag även tänkt kontakta min överläkare och be att få genomgå vissa undersökningar (Spect scan av hjärna, magnetröntgen av bröstkorg och ryggmärg). Av alla mina symtom är de cement/krampliknande muskelspänningarna i och kring bröstkorg/bröstrygg/ryggmärg, begränsad andning tillföljd av dessa samt kognitiva problem de som är mest framträdande. Känns därför oerhört centralt att en gång för alla få till en noggrann undersökning av ovan områden. Sedan kan jag förhoppningsvis fullt ut lägga min fokus på mitt tillfrisknande.
M v h Stefan
Hej. Jag har också haft mycket jobbigt känslomässigt av denna svåra sjukdom. har fått diagnos Posttraumatisk Stress och visst kanske jag har det men det är nog mest beroende på att man hamnar lite i chock av alla symptom som borrelia ger. Har neuroborrelia. jag har en blogg på www.minborrelia.se, där har jag även en mailadress. skulle gärna vilja ha kontakt med andra i samma situation som jag. MVH.
SvaraRadera