Träning

Idag har jag försökt styrketräna lite här hemma med några hantlar vi har liggandes. Det kändes bra och nyttigt, det är nog väldigt bra för att bygga upp kroppen. Under den tid av min sjukdom som jag mådde som bäst började jag träna på gym, och den bättringen höll ju i sig ända tills jag slutade med det på grund av flytten till tyskland. Jag tänkte först gå ut och försöka jogga lite eller gå och simma idag men kunde inte förmå mig. Det gör ont i högersidan av mitt huvud, speciellt bakom den svullna lymfkörteln bakom höger öra, och jag känner mig seg och deppig. Jag funderar på hur jag ska orka med det här, dagarna här hemma känns ibland outhärdliga. Jag behöver verkligen komma igång och känna att jag gör något nyttigt, jag behöver komma ut och skaffa mig ett umgänge här i Zürich. Men jag är så osäker fortfarande på hur mycket jag orkar, sjukdomen bara slår tillbaka hela tiden. Hade jag haft ett jobb som jag var invand på skulle jag nog klara jobba lite nu, jag har ju jobbat och mått dåligt många gånger förut, och av någon anledning klarat av det. Men steget därifrån till att söka ett alldeles nytt jobb i ett nytt land är väldigt långt. Samtidigt märker jag att mitt psyke inte klarar av att gå hemma hur länge som helst.
Jag har i alla fall tagit första steget nu och anmält mig till en konversationskurs i schweizertyska under november och december. Språket är ju ännu en liten barriär även om det inte är någonting i jämförele med sjukdomen. Jag har inga problem med att prata och förstå vanlig tyska, och prata det kan jag göra här också eftersom alla förstår mig. Men jag har lite problem med att förstå schweizarna när de pratar på sin dialekt.
Jag hoppas jag orkar genomföra kursen och framför allt att jag orkar engagera mig och intressera mig för den. Jag har genomfört så många saker utan att egentligen få ut så mycket av det, eftersom så stor del av kraften alltid går åt till att försöka hålla nere symptomen och försöka hänga med trots alla symptom.

Tillbaka till det här med träning. Det förvånar mig lite att det talas så lite om träning och kost när det handlar om borrelia och att det ofta framställs som att antibiotika är en tillräcklig lösning. Antagligen är det så i de flesta fall där sjukdomen behandlas tidigt och tillräckligt. Då räcker det nog att få antibiotika och man behöver inte göra så mycket förändringar i sin livsstil. Jag börjar mer och mer förstå att så inte är fallet för mig. Dr. Burrascano, som verkar anses som den främste borrelialäkaren av många har skrivit Guidelines om om diagnostik och behandling av borrelia och andra fästingburna sjukdomar. Det är dessa Gudelines som läkarna i Augsburg till stor del använder sig av. En sak som verkligen slår mig i hans text är att han skriver: "Despite antibiotic treatment, patiens will NOT (ja han skriver med stora bokstäver) return to normal unless they exercise." Om nu den som anses vara den främste experten säger detta rakt ut, varför får det då såpass liten uppmärksamhet?

Det är ju inte lätt att träna när man inte mår bra, men så fort man orkar ska man nog försöka att verkligen ta det på allvar. Man får väl vara lite försiktig så man inte anstränger sig alltför mycket när man äter antibiotika. Vet egentligen inte om det är farligt, men jag känner att i alla fall för mig är det mycket farligare att låta bli.

Burrascano skriver också om kosten. Jag tänkte försöka ta det ännu mer på allvar. Jag har undvikit koffein och alkohol under hela behandlingen men inte riktigt lyckats ta det på allvar att man inte bör äta socker och kolhydrater (socker har jag dragit ner ordentligt på men inte lyckats undvika helt). Nu tänkte jag se om jag kan klara av det, det är ju ingen stor uppoffring egentligen om man kan få tillbaka sin hälsa men det är inte lätt att lägga om sina vanor, speciellt inte när man inte mår bra.

Nu måste jag först försöka få tillbaka lite gnista och hopp, jag känner mig verkligen deppig. Korta stunder är det lite mer uppåt, men annars så känns allting väldigt övermäktigt just nu.