Lurad, misstrodd och förnedrad.

Jag får väl börja med att försöka vara lite positiv, jag har ju faktiskt kännt mig bättre senaste veckorna. Även om inte förbättringen är jättestor så är den tydlig. Jag borde vara väldigt glad för detta, och det är jag också, men ändå är jag inte glad.

Allt som hänt gör sig påmint och plågar mig väldigt nu. Kanske beror det på att jag nu har kraft att tänka på annat än att bara orka mig igenom dagen. Jag känner mig lurad, misstrodd och förnedrad av i stort sett allt och alla just nu. Alla dessa år, alla dessa symptom, all trötthet, alla sjukdomskänsla, så många gånger som jag sagt att jag vet att det här inte är psykiskt, att jag vet att jag är sjuk. Och ingen har trott på mig. Jag har fått höra att det är min personlighet det är fel på, att jag är en person med höga krav på mig själv, som vill så mycket och därför bara springer in i väggen (det enda jag ville var att orka gå gå till skolan varje dag, är det för mycket begärt?). Jag har fått höra att jag är deprimerad, fast depressionen sitter i kroppen, av mina närmaste har jag fått höra saker som: "du är intelligent och duktig och då ligger det nära till hands att man får sådan här (psykiska) problem". Jag har om och om igen sagt att det inte är psykiskt, att jag inte känner mig deprimerad utan väldigt sjuk, men ingen har trott mig. Till slut lyckades jag nästan lura mig själv att acceptera att jag har psykiska problem, trots att jag klart och tydligt känt att så inte är fallet.

Jag har blivit neddrogad med diverse antidepressiva mediciner, jag har uppmanats att rota i min lyckliga barndom efter problem som inte fanns och om och om igen har jag fått höra att det är min personlighet. Jag har fått höra att jag överansträngt mig, trots att jag sovit dygnet runt. Jag har fått höra att jag sover så mycket för att jag är deprimerad, jag har fått höra att jag är deprimerad för att jag har för stora krav på mig. Jag har försökt ta till mig alla diagnoser och råd, desperat efter en lösning. Men lik förbannat har jag kännt mig sjuk.

Det är fruktansvärt jobbigt att hålla uppe en fasad när man inte mår bra, men för mig har det varit ännu mer knäckande att inte klara det längre. Att tvingas acceptera att all smärta, all yrsel, all orkelöshet gör så mycket som jag vill göra helt omöjligt. Det är fruktansvärt att ha planer och mål, men inte kunna genomföra dem för att kroppen helt enkelt inte låter en göra det. Det är fruktansvärt att känna allas misstro, "Vad är det för fel på henne?", "Är hon lat?","Varför jobbar hon inte när hon orkar gå runt och titta i affärer?"osv. osv. Det var hemskt när jag inte hade nån förklaring till varför jag mådde som jag gjorde och det är inte mycket lättare nu. "Borrelia? Då kan du ju bara ta antibiotika och bli frisk", "Är du säker på detta nu då, kan det inte vara något annat (kanske psykiskt)?", "Det kan du väl inte ha, då skulle ju läkarna ha hittat det!".

Jag har fått höra saker som "Du har haft det jobbigt länge men du måste ju förstå att du inte bara kan gå hemma." (Ja, jag förstår det, och det finns inget som jag önskar mer i världen än att jag snart får ork att ta mig tillbaka till arbetslivet och till vardagen. Men jag har inte det, jag bara har det inte, det är inget jag har valt.) Jag känner mig anklagad från alla håll och kanter, antagligen är det mest min känsla, eftersom jag själv känner mig så värdelös, men jag känner att jag inte kan bidra till nåt och bara ligger folk till last.

Allra tyngst blir det för min man, den enda människa som alltid hundraprocentigt trott på mig, och jag har dåligt samvete varje dag för att jag måste utsätta honom för detta, för att jag inte kan skärpa mig.
Jag är så ledsen för att han ska behöva ha det så här. Att jag var så dålig innan vårt bröllop att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Då fick jag höra från flera håll och kanter att jag var nervös inför bröllopet och det fick mig att känna mig alldeles förfärad. Jag var inte nervös, jag var jättesjuk, jag kan känna skillnad på det. Men det var inte många som trodde..
Jag var överlycklig för att jag skulle gifta mig men mitt livs kärlek, och kunde inte på nåt vis förstå varför jag mådde så fruktansvärt dåligt och hur det skulle kunna vara depression när allt i mitt liv var så bra förutom att jag var sjuk.

Jag känner mig sviken av alla som inte trodde på mig, alla dessa år, alla gånger jag försökte få folk att förstå. Jag känner mig sviken av de som fortfarande inte verkar förstått att jag blivit feldiagnoserad och felbehandlad i så många år, och först nu fått rätt diagnos. Jag känner mig ifrågasatt för att jag lever på min man och att vi betalar så mycket för sjukvård. "Det kan man väl inte göra?" (jag har inget alternativ, jag måste ha bort den här skiten, det eller lägga mig och sakta tyna bort).

Älsklingen säger alltid att vi är ett team, att vi hjälper varandra och vi ska se till så att jag blir frisk, kosta vad det kosta vill. Han säger att han aldrig kommer ge upp. Jag är jordens lyckligaste som har honom, någon som älskar mig så och som jag älskar mer än allt annat. Men jag känner mig ofta som en belastning, som att jag ibland är mer som ett barn han måste ta hand om än en fru.

Jag känner mig berövad på min identitet, mitt värde som människa. Jag måste ta mig tillbaka och ta mig upp. Jag måste ta revansch, det finns liksom ingen annan möjlighet om jag ska orka stå ut med mig själv.

Jag vill att folk ska förstå vilken allvarlig sjukdom jag har, samtidigt har jag fortfarande svårt att visa mig själv svag. Jag kämpar fortfarande med att hålla uppe fasaden, med att folk ska tro att jag är stark. Det är väl inte så lätt för folk att förstå, jag går helst bara ut och är helst bara social med vänner och bekanta när jag känner mig bättre och då verkar jag också utåt sett må bra. Jag jobbar omedvetet på att det ska se ut så, trots att jag vill att folk ska veta. Det var väl mitt sätt att hantera att vara sjuk i åtta år utan att ha någon diagnos..

När jag väl känner mig bra, när jag väl har roligt, då får jag dåligt samvete. Kan jag vara så här glad och pigg trots att jag är sjuk? Det ser väl inte bra ut? Nu kommer ju folk tro att jag bara är lat som inte jobbar... Får jag ens lov att vara glad och pigg och samtidigt vara sjuk? Det var så redan första året när jag var hemma från skolan, någon dag kände jag mig betydligt bättre och ville träffa mina vänner och ha kul men jag kände att det kan jag ju inte göra, för då förstår de inte varför jag inte orkar komma till skolan. Då tror de att jag simulerar, att jag inte har lust. det har alltid varit viktigt för mig att utföra minaa plikter, jag var eleven som fick dåligt samvete om jag inte hade gjort läxan ordentligt. Det var fruktansvärt att inte kunna längre, och att bli ifrågasatt om det egentligen var nåt fel på en. Att plötsligt vara så oförmögen till allt man kunde innan, att gå runt och känna som om man har influensan varje dag, och få höra att det inte är nåt kroppsligt fel på en. Att man är lite stressad, deppig, kroniskt trött eller kanske bara överambitiös.

Jag borde skita fullständigt i vad folk tycker och tänker. Jag borde tänka bara på mig, min älskling och på att bli frisk. Det är mitt mål, det enda logiska egentligen, ändå snurrar dessa tankar runt hela tiden. Jag måste ta tag igen och besegra dem. Ge upp är fortfarande inget alternativ. men det känns verkligen helt för jävligt ibland.