onsdag 26 september 2007

Det är så skönt när det är lungt..

..och symptomen håller sig i bakgrunden. Idag har varit en riktigt bra dag. Jag tog mig runt 1-kilometersspåret med nån blandning av jogging och lunkande i morse igen. Denna gång utan andnöd och lungsmärtor som följd. Sedan har jag kännt mig riktigt klar i huvudet under dagen. Igår var jag rätt bra också faktiskt, gick runt på stan länge och väl och hade nästan ingen yrsel.
Det fortsätter att hugga i olika kroppsdelar men just det är inte så svårt att stå ut med. Jag ser det snarare som ett gott tecken, eftersom jag aldrig haft liknande hugg innan jag började med behandlingen. Jag har egentligen inte haft så stora problem med smärtor och svaghet i många olika delar av kroppen (förutom första året jag var sjuk då det gjorde ont överallt och ibland knappt orkade röra mig, och senaste halvåret innan jag fick min diagnos). De smärtor som orsakat mig mest problem är den molnande värken i högersidan av huvudet, nacken och ner en bit på ryggen som alltid kommit och gått under åren. Men ändå har inte värken i sig varit det allra värsta utan "dimman" som följt med den, känslan av att vara "borta", "i sin egen värld" och att inte kunna tänka ordentlig. Problemen med att fokusera ögonen och den fruktansvärda yrseln.
Det har nog varit de värsta symptomen, samt den ständiga tröttheten, uttröttbarheten, stresskänslan i kroppen och oförmågan att orka med det man önskar att man skulle orka med och njuta av de saker man egentligen tycker är roliga.
Det och att inte förstå vad som är fel på en...

Men nu vet jag vad som är felet, jag vet att jag hade rätt hela tiden och när jag känner mig bättre en dag som idag känner jag mig hoppfull inför framtiden och starkare än på länge. Jag vet att det kommer bli många bakslag, mycket upp och ner, många besvikelser och det gör mig rädd. Men jag är nog ändå starkast till slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar